Monday, 4 September 2017

Nyfiken på Treks nya modeller? Teamet besöker Trek World Nordic

För lite drygt en vecka sedan var Luftkastellet i Malmö till bredden fyllt av cykelkärlek! Treks 2018 modeller stod på första parkett när Trek World Nordic gick av stapeln. Mässan riktar sig främst till återförsäljare, men teamet fick en inbjudan vilket var mycket uppskattat. 

Att få klämma och känna på nästa års tävlingshojar, vilka modeller det nu blir, var absolut i topp. De flesta i teamet vill fortsätta köra Top Fuel, men eventuellt kompletteras stallet med ett antal Procaliber-hojar. Att få ha lyxen att välja heldämpad eller hard(soft)tail baserat på banan som ska köras är få förunnat. Tomten, vi lovar att vara snälla! ;-)

Med cyclocross-säsongen runt hörnet blev det även en del spanande på de nya Boone-modellerna. Nytt för i år är IsoSpeed-länkage, tänk softtail, både fram och bak. Väldigt lockande! Vi får se hur många i teamet som ställer sig på startlinjen på någon cyklocrosstävling i år. Det blir i alla fall fler än i fjol och man får verkligen passa på när det arrangeras så många i Skåne i år. Det hade varit superkul om vi lyckades locka fler tjejer till sporten, även om man deltar med sin mtb.

Landsvägssäsongen känns avlägsen, men då planerna på träningsläger på varma breddgrader redan börjar spikas blev vi även bra sugna på nya landsvägshojar. Ska man välja en snabb Émonda, Treks lättviktshoj, en stötdämpande Domane eller aerodynamisk Madone? Bara att lösa n+1-ekvationen! ;-)

Det fanns även en massa kläder och tillbehör att dreggla över. Det är ju nästan minst lika viktigt att se bra ut och färgmatcha sin outfit som att prestera bra. :-)

Vi tackar Trek Sweden för inbjudan och har nu lite att fundera över vad gäller val av cyklar inför nästa säsong.

Fuel Ex - en rolig och förlåtande hoj

Grymt utbud av dammodeller, t.ex. Skye

Ride like a girl

Grymmaste tjejerna - grymmaste Procaliber-hojarna

Härligt att få klämma och känna lite grann

Cyclocross-säsongen närmar sig och det vore ju inte fel att testa den nya Boone med IsoSpeed-länkage både fram och bak

För de som missat det så är cykelsporten fåfäng ;-)



Saturday, 19 August 2017

Lerrejs, tjejcykling och MR-undersökning

av Malin Tindberg

I helgen som gick var det dags för fjärde deltävlingen i danska SRAM-liga och det utlovades mycket "mudder". ;-) Är man som jag skolad i den engelska mtb-sporten då har man lärt sig vad lera är! Och är det lerigt brukar det alltid vara till min fördel.

Min första 24-timmars tävling Sleepless in the Saddle 2008

Hursomhelst så är mitt knä fortfarande rejält svullet och går inte att böja tillräckligt för att kunna trampa ett varv på hojen, så mina möjligheter att delta var lika med noll. Det var ju i de här två sista deltävlingarna där allt skulle knytas ihop. Jag skulle förhoppningsvis ha hittat form så pass att jag skulle kunna vara med och fajtas upp mot mitten av startfältet, i synnerhet i ett lerrejs, men det får jag nu aldrig veta om jag skulle ha lyckats med. Får heller inte reda på om jag hade uppnått målet med en femteplats i totala cupen. Det är lite lustigt att det är sånna här saker som man tycker är tråkigt, snarare än att man oroar sig för ev. men för resten av livet. Får nu istället glädjas åt Warrens framgångar då han i och med seger i helgens rejs också lyckats överta totalledningen i cupen. <3

Succé för tjejcyklingen på Regnbågsbanan

Äntligen fick vi då ihop det som vi pratat om så länge - en organiserad cykelrunda för bara tjejer. Och vilken succé det blev med hela 18 stycken tappra deltagare. Vissa var där för att förbättra sin teknik, några för att lära känna liksinnade och andra för att tjuvträna på banan innan X-cupdeltävlingen går av stapeln nästa helg. Syftet med eventet hade vi inte riktigt styrt upp, mer än att vi ville samla ett gäng goa tjejer och ha kul, men inför kommande tillfällen kanske vi kommer styra upp det mer med tema och vi tar gärna emot önskemål om vad och var ni vill träna. :-D

Det härliga gänget (med undantag för några eftersläntare)

Hängmatta i knät

Vid mitt senaste besök hos sjukgymnasten i måndags hade svullnaden gått ner så pass att hon nu vågade sig på att göra lite tester på knät. Det hon hittade var kanske inte så positivt. Hon kallade in sin kollega och de var båda ganska övertygade om att jag har en (som de kallade det) hängmatta, så jag blev därför tillbakaskickad till ortoped för vidare utredning av ev. PCL-skada (bakre korsbandet). Lyckades få en tid hos ortopeden i onsdags, och även om han inte var lika övertygad om att det var en PCL-skada, i alla fall inte en grad 3 (att det gått av), så misstänker även han att det är mer än bara muskelfiber, så det blev en "akut" remiss till MR-undersökning. Denna undersökning gjordes i torsdags, så nu är det bara att invänta resultaten. Håll alla fingrar och tår att rehab-tiden är kort, oavsett vad det är.

Knät ser fortfarande ganska onormalt ut, idag 4v efter kraschen :-(

Monday, 7 August 2017

Starka ben och en (för) stor näve mod - Ett steg fram och två tillbaks

av Malin Tindberg

Ja, det är vad jag behöver! Hur svag och feg kan man egentligen bli inom loppet av tre år?

Är det bara jag, eller har alla XCO-banbyggare fått dille på dropp de senaste åren? Jag utmanar gärna mig själv vad gäller att köra extremt branta partier, så länge jag får ha minst ett hjul kvar i backen, men dessa dropp och dubbelhopp? Har sporten vuxit ifrån mig? 

I år hade vi planerat att köra en deltävling i Swe-cup, främst för att Warren ville försöka seeda sig till SM. Det enda loppet som passade in i tävlingskalendern var loppet i Vårgårda, som i år även dubblade som nordiskt mästerskap. Med sitt C1-status får man räkna med minst lika hårt motstånd som i danska ligan. Veckan innan tävlingen bad jag Warren ta med mig till Regnbågsbanan i Malmö för att träna på dropp, då jag visste att det skulle komma på tävlingen. Vid första tillfället vågade jag mig bara på det lägre dubbelhoppet. Andra tillfället på banan, och efter hur mycket fegande som helst, vågade jag mig till slut på det lägsta droppet. Detta dropp verkade inte vara helt olikt det i Vårgårda vilket bådade gott inför tävlingen. Det stora droppet (direkt efter första klättringen upp till motorvägen) kommer jag dock aldrig att ge mig på!!

Hoppträning på Regnbågsbanan vid brofästet i Malmö

Nordiska mästerskapen i Vårgårda 14/5

På tävlingsdagen valde vi att köra upp tidigt samma morgon för att inte vara borta från barnen hela helgen. Stort misstag! Vi tyckte vi hade läst oss till att man kunde träna på banan fram till juniorernas start kl12, men när vi väl var på plats såg det inte bättre ut än att vi fick nöja oss med att träna på de nya spåren då sportklasserna körde på övriga delar av banan. Sist jag körde i Vårgårda var 2014 och då kan man konstatera att både banorna och minnet förändrats. Regnet, som fortfarande höll i sig när vi rullade ut för att träna, gjorde banan lite mer svårkörd både tidsmässigt och med tanke på att göra rätt vägval. Baserat på underlaget ändrades antalet varv som skulle köras från 6 till 5 för att anpassa sträckan till tävlingstiden (c:a 1.30 för Dam Elit). 

I gott sällskap på startlinjen :-D

Väl på startlinjen, där jag var i gott sällskap, hade regnet nästan upphört. Startbacken är brutal, men jag brukar vara startsnabb, så jag öste på i vanlig ordning. Det var ju inga konstigheter när jag matade uppför den 2014. Halvvägs uppför backen tog det dock stopp när benen stumnade. Blev omkörd av hela startfältet och fick fortsätta i ett pinsamt lågt tempo. Funderade seriöst på att kliva av efter första varvet, men när jag passerade vårt teamtält, där Johan Malmsten hängde, blev jag påmind om vad han skrev efter mitt senaste blogginlägg: "ALDRIG bryta OM de verkligen inte måste/behövs". Bara bita ihop och köra på med andra ord! Tack för din närvaro Johan!! ;-) 

Den brutalt hala och branta nerförslöpan där säkert en tredjedel kraschade

Kämpade på, men körde tekniskt dåligt och kände mig så trött och skakig på toppen av klättringarna att jag, trots att jag kört A-spår på träning/första varven, valde B-spåren. Droppet vågade jag mig aldrig på. Lyckades i alla fall komma ikapp en av tjejerna som gasade om mig i startbacken, vilket är ett steg i rätt riktning. Gick i mål som 12:a. Hem och bryta ihop och komma igen! ;-)

Fick till ganska bra (och trevlig) träning veckorna som följde efter Vårgårda och lyckades t.o.m. slå PR i watt på lite olika distanser. Hade något som påminner om form börjat infinna sig?

Familjecykling när den är som bäst :-)

X-cup på Vallåsen 3/6

Nästa inplanerade event var X-cupdeltävlingen på Vallåsen och dagen bjöd på gott sällskap i damklassen.  :-)

Varv 1: Tog det relativt lugnt i starten då jag visste att vi hade en lång klättring framför oss. Ville helst undvika mjölksyra igen och tänkte att det är bättre att köra på i eget tempo och ev. öka efterhand. Kändes som en bra plan fram tills dess att jag hamnade bakom ett gäng långsammare cyklister i nerförslöpan. Blev väldigt frustrerad då jag hade Sandras tröja framför mig på toppen och vid varvning var jag helt övertygad om att luckan till de andra tjejerna aldrig skulle gå att stänga.

Varv 2: Körde på och insåg ganska snart att luckan till Sandra inte var så stor. Såg dessutom Jessicas tröja en bit upp i backen vilket kändes lovande. Kom ikapp Sandra och körde med henne en stund då starka Tina Lilja ikapp oss. Jag kunde ju bara drömma om att försöka hänga på henne i klättringen. Då Sandra inte hade en av sina bästa dagar på hojen (sannolikt övertränad), så jag valde att kliva om henne och gasa vidare mot toppen. Precis innan jag viker in på downhillspåret väljer en manlig cyklist att tränga sig in framför mig i spåret. Varför är han så säker på att han är snabbare än mig nerför tänker jag och är klistrad på hans hjul hela vägen ner. Strax innan vi är nere är vi ikapp Tina. Det är tydligt att vi har våra styrkor och svagheter. ;-) 

Varv 3: Den manliga cyklisten verkar skämmas något och vinkar på mig att det är ok att kliva om, men det är ju så dags. Det är ju framförallt nerför jag kan tjäna in tid, och uppför finns det goda omkörningsmöjligheter. Kliver i alla fall om, men att hänga på Tina försökte jag mig inte ens på. Strax innan första utförslöpan var däremot luckan till Jessica minimal, men det var även lufttrycket i mitt bakdäck. Körde försiktigt runt dammen, sista uppför och i downhillspåret. Läskigt när däcket kränger av fälgen i svängarna. Vid varvning hojtar jag högt efter pump varpå Warren kommer till undsättning. Punkteringen verkade vara lagad så efter lite påfyllning av luft bar det iväg igen. Hur grymt är det inte med slanglösa hjul!?!

Varv 4: Matar på, och trots att jag kan se Jessica i uppförslöpan har luckan blivit för stor. Rullar i mål på en 4:e plats dryga halvminuten efter Jessica.

Var helnöjd med dagen och att jag lyckats undvika mjölksyra (även om det var på bekostnad av att jag "släppte iväg" tjejtrion i starten. Tävlingsglädjen är tillbaka, och med en uppåtriktad formkurva kan det bara bli bättre. Grymt kört av Nellie som rullade in som första åkare i start 2 och 32:a totalt.

Pumpandes inför varvning på Vallåsen

SRAM-liga i Varde 18/6

Då var det dags för den tredje deltävlingen i den danska ligan och shit vilken lycka! Vi var på plats i Varde vid 16-tiden dagen innan och hade god tid på oss att träna på banan. Solen stekte och banan var snustorr till skillnad från när jag körde här sist 2014. Årets bana var väldigt lik den från 2014, och då jag minns att jag vågade mig på att hoppa "Sandkassen" sist var det bara att samla mod och köra. Landningen var obehaglig då jag "tappade" framhjulet, men jag gick ju inte över styret, så bara att bita ihop och köra. Har för mig att man 2014 inte hade något val (d.v.s. man var tvungen att hoppa alt. rulla ner vid sidan av) medan det nu faktiskt gick att rulla själva droppet, men man sparar ju såklart tid om man hoppar det. ;-)

Warren i "Sandkassen"
Sist vi var här vågade jag mig inte på den steniga nerfarten ”Sigurds nedkørsel” då regnet stod som spön i backen, men nu tvekade jag inte en sekund. Vi skrattade lite åt hur vi knappt kunnat köra vissa partier 2014 p.g.a. de då blöta, hala förhållandena. Mot slutet av varvet kom vi till "Krogs drop" som även fanns på banan 2014. Dessa drop går att rulla, och då jag gjorde det sist blev det även så att jag rullade dessa nu. Pratade med Warren om det efteråt då man har ganska lite fart med sig in i det övre, men han menade på att det bara var att hoppa. Vi körde vidare genom ett gäng stenkistor som även de fanns med sist jag körde här och närmade nu oss varvning, men i nerfarten på andra sidan vägen fanns ett nytt hopp; det store "Hop"! Warren körde på men jag blev ståendes på toppen. Det såg sjukt läskigt ut. Det var ett sånt där dropp där marken lutar efter droppet så man inte ser landningen. Eller så är det det man gör, en bra bit längre ner! Gick ner och kikade på det och det var ju inte så jäkla högt ändå. Warren började ta sig tillbaka mot där jag stod. Äsch, så här kan jag inte hålla på! Nu kör jag tänker jag. Bort med händerna från bromsarna och håll rejält i styret. Skräcken som far genom huvudet när man flyger genom luften. Det här kommer aldrig att sluta väl... Och så landar man! På två hjul!! Woohoo! Jag gjorde det! Och jag överlevde! Varvet efter hoppade jag även Krogs båda drop och jag hade garanterat världens största leende när jag somnade den kvällen.

Warren i det store "Hop"
Hade möjlighet att värma upp på banan, vilket aldrig är fel. Kraschade i en fjantig grop på väg upp mot "Krogs drop" och tänkte att det var ju tur att det hände då och inte på tävlingen. Var tillbaka i lagom tid till upprop och kände mig ganska bra uppvärmd, men högsommarvärmen kan ju ha bidragit till den känslan. ;-)

Snabb start som vanligt. Hängde på ok fram tills "Udkik" stigningen där benen som vanligt (nuförtiden) började bränna av mjölksyra. Kämpade på och tro det eller ej så gick jag faktiskt ikapp och låg på hjul efter ”Sigurds nedkørsel”. Minns inte riktigt var, men någonstans i första singletrackpartiet gick jag om Sille från DMK. På väg upp på "Spidstoppen" trycktes fältet ihop då flera klev av och sprang upp med cyklarna. Upp igen, förbi första lagningszonen och sen blev det tvärstopp när en åkare "la sig ner" i ett tekniskt parti. Sille var på hugget och gick om mig och två till åkare som fastnat bakom tjejen som ramlat. Även vi kunde passera, och fick åter upp farten, men jag märkte ganska snart att jag var snabbare än de båda åkarna (en junior och en elit) framför. Och DMK-tjejerna Sille och Julie började få lucka. Jag måste om! Får man lucka på en sån här snabb bana är det grymt svårt att stänga den igen. Spåret leder ut till ett kortare parti grusväg, men här ökar de farten vilket gör att jag inte hinner om. Tillbaka på singletracken försöker jag mig t.o.m. på att köra om genom att välja ett B-spår uppför, men det är för långt. Lyckas inte komma om förrän vid den andra langningszonen och då har luckan till DMK-tjejerna blivit så stor att jag inte längre ser dem. Försöker köra på, men det dröjer ända till "Udkik" stigningen på andra varvet innan jag ser dem igen.
På slutet av andra varvet tycker jag att jag börjar närma mig Sille, men så kraschar jag i den där gropen igen. Kunde de inte fyllt igen den!?! ;-) Ut på tredje varvet och Sille ser stark ut i klättringen mot "Udkik", men jag tänker ändå att håller jag mig bara på hjulen och kör säkert så kan det gå vägen. In på de tekniska partierna efter lagningszonen och jag märker att luckan till blir mindre. Funderar på var jag ska attackera, tappar fokus och ramlar i en lös sväng och blir liggandes med skon fast i pedalen. Luckan blir återigen större och jag blir osäker på om den går att stänga igen. Ser henne framför i vissa partier, men det är inte förrän vi går upp i "Udkik" stigningen på det fjärde och sista varvet som jag blir mer säker på att jag kommer lyckas. Hon hade inte alls samma klipp i benen uppför, och jag visste vid det här laget att jag var starkare i de tekniska partierna som följde. När vi passerar lagningszonen är jag nästan på hennes hjul. Måste attackera på den första korta grusvägen. Sagt och gjort. Jag lyckas klämma mig förbi och sen är det bara att bita ihop. Ökar farten, men hon svarar riktigt bra på attacken. Tror det tar uppåt 2-3 minuter innan jag äntligen får lucka och kan sänka farten något. Resten av varvet kör jag mer säkert än fort för att inte göra något dumt misstag och riskera att bli ifattåkt. Placeringen håller och jag rullar i mål som 12:a, knappa halvminuten för Sille, och långt ifrån att bli varvad. Förbättrade tekniken på droppen, och på de sista varven klarade jag mig helt utan framhjulslandningar. Det där gav mersmak - nu jäklar är jag på gång!

Fick till ett gäng fina hopp, här på Krogs drop :-D

Regnbågsbanan (nästan) besegrad

Efter att ha fått till så fin hoppteknik i Danmark var jag sugen på att ge mig ut på Regnbågsbanan igen. Helen var också sugen på att testa den för henne, nya och mer tekniska bansträckningen. Möttes upp på p-platsen, och precis när vi skulle ge oss ut cyklade Stefan Larsson och Stefan Methander förbi. Jag kände mig ganska säker på banan men föreslog ändå att vi skulle fråga om vi kunde hänga på killarna, vilket vi gjorde. Fick fin guidning och support vid hoppen, tack för det!! :-D

Det blev tre varv (med en del pauser vid tekniska svårigheter) och jag lyckades nu köra alla mindre dropp och hopp samt de stora dubbelhoppen. Massor av kudos till Helen som ger sig på svårigheter utan att ens ha sett dem på närmre håll!! Vi stod och velade en bra stund vid det högsta droppet uppe vid motorvägen och jag var bara en hårsmån från att ge mig på det. Det kändes inte alls så högt längre, och dessutom inte värre än några av de jag körde i Danmark. Nästa gång! ;-)

Midsommar-krasch

Midsommarhelgen hade vi planerat att spendera i Värnamo med familjen Nilsson och främsta anledningen till detta var att hinna träna ett gäng varv på SM-banan inför tävlingen knappa månaden efter. Det blev en del velande då regnmolnen hade planerat att krascha midsommarfesten, men vi fick packat husvagn och bil och var på plats i hembygdsparken Apladalen i Värnamo när det traditionella firandet drog igång där. Midsommardagen bjöd på riktigt fint väder, och även om det kändes kallt när vi skulle ge oss iväg fick vi ganska snabbt lätta på klädseln.

På väg ut på midsommarcykling med teamis Helen och teknik-Tobbe ;-)

Det var Helen, Tobbe och jag som rullade ut för mitt första försök på banan. Helen hade lyckats klämma in ett gäng varv dagen innan; plus att både Tobbe och Helen körde banan i fjol, med undantag från de nya delarna. Tanken var att ta det lugn och fokusera på de tekniska delarna. Tog oss igenom Ravinen, Klippan och Viktors dropp varefter jag av någon okänd anledning lyckades krascha rejält på ett lägre dropp ca 2 km in på varvet. Gissningsvis lossnade foten från pedalen i hoppet varpå jag fick pedalen rakt in i smalbenet när jag landade. Relativt djupt sår i smalbenet samt ordentligt omtöcknad. Vi rullade vidare, men jag vågade mig inte på några fler svårigheter. Rullade, tillsammans med Tobbe,  tillbaka till husvagnen efter ett varv medan Helen stannade kvar för att träna ett par varv till. Följande dag kände jag mig fortfarande väldigt mörbultad och fick hoppa över min sista möjlighet att träna på banan innan hemfärd. 

Jag som äntligen hade börjat våga och få känsla för det där med hopp. :-(

Veckorna som följde försökte jag träna på, men minsta lilla ojämnhet fortplantade sig upp i benet och då det både gjorde ont och oroade mig blev det lite fuskande. ;-)

Båstad Bike week MTB stafett 4/7

I år arrangerade Båstad Bike week en 2-timmars stafett där jag och Warren planerat att köra i mixklassen. Hade en konstig känsla i kroppen dagen före samt samma dag med hjärtklappning och yrsel/illamående varför jag funderade på att dra mig ur eventet alternativt köra så lite som möjligt. Vi planerade därför att jag skulle starta och köra så länge det kändes bra (men max en timme) varefter jag skulle lämna över stafettpinnen till Warren som skulle köra sista timmen. På vägen upp berättade dock Helen att det inte var tillåtet enligt reglerna; varje deltagare fick max köra 2 varv i rad, därefter var man tvungen att byta. Baserat på detta, och min olustkänsla, bestämde vi att Warren skulle köra dubbla medan jag skulle köra enkla varv vilket resulterade i 9 varv för Warren och 3 för mig. Jag vet inte om känslan i kroppen påverkade resultatet, för jag tyckte ändå jag kunde trycka på ganska så bra uppför, men kände mig superslirig och osäker på nerförskörningen. Vi lyckades i alla fall ro hem segern, och även om det främst var Warrens slit och förtjänst så kändes det ändå roligt. Supertrevligt event som vi definitivt kommer göra om!

(Mus)ettor i Båstad Bike weeks stafett på Vallåsen

 

X-cups vid Hovdala slott 8/7

Bara några dagar efter stafetten på Vallåsen var det dags för en ny X-cupdeltävling, denna gången utanför Hässleholm vid Hovdala slott. Var sådär taggad då jag inte trodde att det skulle finnas någon annan tjej på plats att fightas mot, så blev superglad när jag såg superstarka Anna Persson på startlinjen. Fick till en bra placering genom flaskhalsen efter starten, men sen dröjde det inte länge förrän den där jädrans mjölksyran dök upp igen. Supertråkigt!! Kändes som hela startfältet körde om mig, och när jag väl fick upp farten gick det inte att köra på pga långsamma åkare framför i spåret. Det blev väldigt ojämn körning då jag fick köra väldigt fort för att hinna om folk när det öppnade upp sig varpå jag sedan fick köra och hålla igen när jag inte kom om folk i spåret. Pressade mig dock till att inte sluta jaga den där turkosa tröjan som tillhörde Anna Persson och som fanns någonstans där framför. ;-) Gick i mål utan att lyckas, men tyckte ändå att jag (förutom min urusla mjölksyrastart) presterat bra på en så pass snabb och oteknisk bana.

Bra fartträning på årets X-cupbana vid Hovdala slott

Med två veckor kvar till SM inleddes formtoppningen som bestod av en del korta intensiva pass varvat med aktiv återhämtning.

SM-veckan

Då jag, trots mina mjölksyraben, anmält mig till sprinten som gick av stapeln på torsdagen valde vi att köra upp till Värnamo redan på tisdagen. Tanken var då att vi båda skulle ha gott om tid att träna på banorna. Jag tycker inte att jag brukar vara någon tidsoptimist, men den här gången hade jag helt missbedömt det. När vi kom fram till Värnamo vid 15-tiden var vår första prioritering, förutom att dumpa husvagnen på campingen, att åka och sätta upp teamtälten vid arenan. Detta krävde omlastning (då teamtälten låg i husvagnen och bilen var fylld med annat bröte) vilket tog sin lilla tid. Hade vi vetat att vi blivit tilldelade en numrerad plats hade man ju kunnat vänta med åka dit med tälten tills på onsdagen, men nu fick vi i alla fall dem ur världen. Tillbaka till husvagnen för att sätta upp förtältet och sedan fixa middag. Var tog tiden vägen? Klockan 20.45 rullar jag bort mot arenan, och då har jag hoppat rakt från matbordet till cykelkläder och cykeln. Kör tre varv på sprintbanan innan jag rullar tillbaka för att lösa av Warren så att han också ska hinna ut på sitt träningspass. Kändes skönt att få lite koll på vad jag skulle utsätta mig för på torsdagens tävling.

Gällande XCO-banan så hade jag ju en hel del svårigheter kvar att bemästra och ville därför ha sällskap med mig ut ifall något skulle hända.

Teamisar <3 Snart ska det tränas på banorna :-)
Hade i förväg bestämt med Sandra att vi skulle köra ihop. Även Tobbe, Jessica, Amanda och Lucas skulle komma upp under onsdagen, så vi blev ett gäng som till slut rullade ut strax efter kl.16. Körde Ravinen och Klippan, men när vi kom till Viktors dropp låste det sig för mig; trots att jag körde det sist. Kraschen från midsommar har satt sina spår. Står och tvekar en stund varefter Sandra hojtar att vi kan komma tillbaka till det sen, så jag rullar ner på B-spåret och fortsätter. När vi kommer till stället jag kraschade på sist rullar jag droppet istället för att hoppa det. Kraschen har satt sina spår. Jonas dropp bestämmer jag mig för att vänta med. Måste klara Viktors dropp först. Vidare till Vertikalen som jag väldigt gärna ville köra. Innan vi kom dit bestämde jag med Tobbe att jag skulle ligga på hans hjul och inte stanna och titta utan bara köra på. Jag låg på hans hjul tills vi kom fram till kanten, sen stannade jag. Fan!! Jag skulle ju inte stanna! Kikade lite, rullade bak, tog sats, och sen körde jag. Fan va gött! Körde några gånger till bara för att få känsla för det. Vidare bort till Quickstep och den sista svårigheten på banan, ett dropp med relativt fin landning. Tyckte det kändes väldigt högt och vågade inte köra det direkt, men hade bestämt mig för att göra det så bara att gå upp igen och ladda. Obehaglig framhjulslanding, precis som i början med Sandkassen i Danmark, men jag gjorde det. Måste bara komma ihåg att förflytta vikten längre bakåt.

Rullade sista kilometern, som var ganska odramatisk, för att sedan ge oss ut på sprintbanan inför XCE:n följande dag. Det blev ytterligare tre varv där vi testade lite olika spårval. Kände att den största utmaningen kommer bli att våga trycka på i de torra, lösa förhållandena. Även om det är ett vanligt förfarande att krascha på XCE:n så är det ju inget man vill.

Tiden sprang återigen ifrån oss, och medan Warren och Sandra gick på klubbledarmöte kl 18.30 åkte jag och Tobbe och handlade mat så att vi kunde grilla. Det blev en sen men trevlig middag med Tobbe, Sandra och hennes föräldrar samt Jessica och Fredrik.

XCE SM

Hade fått en inte alltför okristlig tid för mitt kvalheat kl. 10.21 så det var ingen superhetsig morgon. Vi hade bestämt att jag skulle rulla bort själv för att minimera stressen på morgonen. XCE:n funkar på samma sätt som sprinten i längdskidor. Man kör banan själv och får en tid, och baserat på den tiden blir man placerad i heat med 4 personer i respektive heat. Från heaten går sedan de två snabbaste åkarna vidare till nästa delfinal.

Kvalet i sig gick ok. Jag gjorde en miss som resulterade i att jag kom ut i sanden i första klättringen och missade även att ta ut svängen upp i skogen så fick bromsa lite för mycket där, men annars hade jag nog inte kunnat göra så mycket annorlunda. Vet med mig att jag brukar kunna trycka på lite till när jag har andra åkare att fajtas med så brydde mig inte så mycket om att jag bara kvalade som 9:a.

Efter heatet rullade jag tillbaka till campingen för att lösa av Warren som ville ut på sitt pass. Medan Albert sov fixade jag lunch så vi kunde äta när Warren kom tillbaka och sedan åka bort till arenan för att titta på alla finalerna. Enligt de preliminära tiderna skulle Amanda köra heat 14.15, Tobbe 15 och jag 16.30, men så blev det inte riktigt. 

19.30 körde jag min kvartsfinal, och då hade jag sedan en halvtimme skickat hem Warren med barnen så att de kunde äta och läggas. Sandra var i alla fall kvar och hejade och peppade mellan heaten. :-D I mitt heat hade jag fått Alina Johansson som kvalificerat sig med dagens snabbaste tid, så min plan var att försöka lägga mig på hennes hjul in på spåret (för jag var helt övertygad om att hon skulle vara snabbast dit) och därefter försöka sänka tempot något men ändå hålla andraplatsen. Men det gick inte riktigt som planerat. Linn Olstam, som hade kvalificerat sig precis framför mig, exploderade ut från startlinjen och lämnade mig och Alina, som faktiskt var ganska jämna, att fajtas om andraplatsen in i spåret. Jag tänkte nu att om jag istället gör allt för att hålla Alinas hjul, så får jag försöka kliva om samtidigt som hon gör det (för jag var helt övertygad om att hon skulle göra det). Märkte ganska snabbt att Olstam inte kunde hålla det blistrande tempot hon satt, så vi låg klistrade på varandras hjul ända fram till grusvägspartiet där Alina attackerade och gick om. Insåg då att detta parti faktiskt inte var tillräckligt långt för att även jag skulle hinna om. Låg i alla fall på hennes hjul när vi vek upp i skogen och gjorde hela tiden försök att kliva om men hon var duktig på att blockera min väg. Det dröjde ända tills vi gick in på upploppet, där jag valde ytterkurva och lyckades pressa mig förbi. Var orolig att hon skulle försöka trycka ut mig i kurvan, men allt gick vägen och jag var därmed vidare till semifinal. Sweet! :-)

Lång dag med mycket väntan men oj så roligt!

Halvtimmen senare var det dags för semifinal och jag hade igen fått Alina i mitt heat. ;-) Den här gången var jag lätt snabbast iväg när startskottet gick, och den ledningen lyckades jag hålla enda fram tills det var dags att gå in på spåret. Det visade sig att man hade längst väg in på spåret från den vänstra startfållan, som jag fått, så den ledning jag hade tappade jag då. Alina och Sofie Oskarsson klev in som etta och tvåa, och jag var given trea, men blev trängd och vågade inte slåss för placeringen, så fick då även Ida Danielsson framför mig. Kändes supertråkigt då jag vet att det är viktigt att placera sig rätt, och från en fjärde- till en andraplats är det faktiskt långt i denna typ av tävling. Ligger i alla fall på Idas hjul, medan hon har liten lucka till Sofie. Otur! Sofie kör inte droppet utan tar omvägen på vänstersidan. Hade man varit på hennes hjul inför droppet hade i alla fall första åkaren gått om henne där. Nu var luckan för stor och jag och Ida fortsatte som trea och fyra. När vi kommer ut på grusvägen ger jag mig på ett försök att köra om Ida, men hon ökar själv takten och blockerar möjligheten upp i skogen, så jag blir kvar på hennes hjul. Kör på men lyckas inte hitta tillfälle att köra om tillräckligt snabbt. Inser att luckan upp till andraplatsen och A-finalen inte går att stänga, så jag drar ner på takten. Finns det krafter att spara vill jag göra det. Rullar alltså in som fyra, vilket innebär en plats i B-finalen och en fajt och placeringarna 4-8. Kändes som det var så nära, men ändå så lång ifrån en plats i A-finalen. ;-)

När startskottet går i B-finalen är det återigen jag som är snabbast iväg, och med startfållan längst till vänster tar jag nu tredjeplatsen in på spåret. Håller placeringen och biter i på grusvägen för att inte bli omkörd där, men sen mesar jag in i svängen upp i skogen och vågar inte riktigt ta för mig när Selma Svarf tar ytterspår och genom detta "blockerar" min väg. Snyggt move! Jag biter mig fast på hennes hjul, men hon kör bra och jag lyckas inte avancera något mer. Slutar därmed som fyra i B-finalen och 8:a totalt. Supernöjd med att jag lyckades ta mig till semifinal, och att jag hade så pass bra tryck i benen! Det här ska jag definitivt köra igen! Och då ska jag minsann tuffa till mig lite. ;-)

Tillbaka till campingen strax efter 20.30 för att lägga Albert så att Warren kan mecka med sin hoj. Tar med Hilda bort till omklädningsrummen så att vi båda kan ta en välbehövlig dusch. Tillbaka till husvagnen för att natta Hilda och sedan äntligen få i mig lite kall, överbliven mat från en kastrull vid 22.30. Därefter rakt in i bingen medan Warren sätter sig i Tobbes bil för att åka hem till Lund och hämta reservdelar till hans tävlingshoj som valt att protestera dagen innan årets högst prioriterade tävling. :-(

Pit bitch day

Warren får ihop sin hoj för att i relativt god tid rulla bort mot tävlingsarenan och sin uppvärmning. Jag får hjälp av Tobbe (vilken klippa!!) att lasta in barn och dagens förnödenheter i bilen för att sedan rulla bort till tävlingsarenan vi också. Vi var ett stort gäng som stod och hejade så det var inga problem för mig att smita ner och langa och lämna barnen med övriga. Stort tack för detta!! Det var en spännande tävling, och jag trodde verkligen på Warren, så jag blev förvånad när jag inte såg honom tillsammans med Limpan från lagningszonen på fjärde varvet. Man kan undra ifall han kände sig vilse och följde anvisningarna i Hildas bok, dvs att krama ett träd. ;-) Skämt åsido. Krasch och kramp ledde till en bronspeng. Jag vet att det inte var det han laddat för men ett SM-brons är ändå ett SM-brons.

Limpan och Warren samt en jagande Bernström inför lagning på varv 3 av 5

Efter Warrens tävling tittade vi på både H40 och D30/40/50-tävlingarna, så jag kände inte att jag hade tid att träna något mer på banan. Ville prioritera tidig(are) middag och att få barnen i säng i tid så att jag själv kunde slappna av.

XCO SM

Tävlingen startade kl 13 så vi käkade en relativt sen frukost för att jag skulle undvika att bli innan tävlingen. Tog oss tid att riva förtältet så att vi skulle kunna komma iväg hemåt relativt snabbt efter min tävling. Rullade därefter bort till tävlingsområdet och fick till en ganska bra uppvärmning. Som vanligt var man tvungen att vara på plats för upprop minst 15 minuter innan start, och då Warren missade sin seedning och Amanda berättade att någon i hennes klass fått böter var vi inte sugna på att vara sena.

Upprop inför start

Fick till en ganska bra start. Det kändes inte som att tempot var så extremt högt på startloopen, för jag hade inte några som helst problem att hänga på. Väl in på spåret var tempot högt men jag kände mig helt stark. Ett halvt varv och jag visste att jag skulle komma in i lunket. Spårvalen hade definitivt kunnat sitta bättre, det var ju attans att jag inte hunnit träna mer på banan. Hade nästan glömt Ravinen, då det varit så mycket fokus på alla dropp, men det var inga konstigheter att köra, och trots att jag inte vågade ge mig på Viktors dropp på senaste träningen så var det nu bara att bita ihop och köra.

"Ravinen"
"Viktors dropp" med Sandra i hasorna ;-)

När vi kom till liftgatan klev Sandra om och jag fick trycka på för att hänga med henne. I nerförslöpan efter liftgatan kommer man till det där droppet där jag kraschade på midsommardagen, och där mesade jag ganska rejält varpå Sandra fick en liten lucka. Borta vid Jonas dropp utökade Sandra luckan då jag här körde B-spår. Fan vad grym hon är som kör detta dropp! <3 Såg henne då och då framför mig och kände ingen hets, utan körde på i mitt tempo. På den sista SRAM-ligatävlingen var jag inte jättelångt efter Alina (ca minuten långsammare per varv som var 22-23 minuter för oss) så var spänd på att se om jag lyckats närma mig henne ytterligare. Visste även att Sara inte var långt fram så var helt klart sugen på att fajtas om positioner. Tryckte på upp mot partiet som kallas Quick step och tycker mig se en rygg slinka runt ett hörn däruppe. Jakten är i full gång. Börjar spana efter droppet då jag inte vet riktigt var det är. Oron växer i mig. Vill inte tappa framhjulet så nu gäller det att ha vikten långt bak. Minns att jag kommer alldeles för långt bakom sadeln och enligt de som var på plats hade mitt framhjul vridit sig åt höger, så jag måste ha dragit i styret i samband med att jag kom för långt bakom sadeln. Att landa på ett framhjul som inte pekar rakt fram är ingen höjdare. Kraschar rejält på mitt vänstra knä men går även i med vänster axel och huvud. Nya POC-hjälmen gjorde ett fenomenalt jobb! Sprucken på flera ställen men huvudet mitt var helt sånär som på några skrapsår på hakan och till vänster om vänstra ögonbrynet. Då det fanns åkare bakom mig flyttade funktionärerna mig ur spår medan de fixerar min nacke. Knät gör så fruktansvärt ont att det kryper i hela kroppen på mig och jag vill resa mig upp men blir kvarhållen på marken. Fan! FAN! Förlåt! minns jag att jag säger till de som tar hand om mig. Skäms för att jag har kört så dåligt och arg för att jag inte kan köra klart tävlingen och antagligen inga andra tävlingar heller för resten av säsongen. Sjukvårdare kommer springandes och det dröjer inte länge förrän Warren och arrangören Keith också är på plats. Med tanke på att jag kraschat på sämsta möjliga ställe ringdes även brandkåren in för att hjälpa ambulanspersonalen med båren i den oländiga terrängen. Stort tack till alla funktionärer etc. som tog hand om mig på bästa tänkbara sätt!

Dramatiskt slut på min XCO-tävling. :-( Första två fotona lånade av Joakim Norgren
Väl på plats på akuten går allt väldigt snabbt. Kläder klipps för att man ska kunna köra röntgen på knä och axel och CT-undersökning på nacke och huvud. Nacke och huvudskador blir avskrivna och jag blir äntligen befriad från spineboarden. Läkaren har nu möjlighet att undersöka mitt knä lite närmre och misstänker att patella-senan kan ha gått av. Får frågan om jag vill bli opererad i Värnamo eller Lund tillsammans med informationen att jag antagligen får lämna sjukhuset följande dag. Opereras jag direkt finns det fortfarande möjlighet att resa till Visby som planerat, så jag väljer Värnamo. Läkaren försvinner ut, men återvänder ganska snabbt. Han har överlagt med annan läkare och då de inte kunnat undersöka knät med MR-kamera (inte i drift på helgerna) så vill de inte operera. Jag blir hänvisad till akuten i Lund. En hårdhänt, tjurig sjuksköterska som tyckte att jag borde spela biljard istället och som ansåg att SM-banan borde stängas för gott, tvättade av såret och satte på ett förband. Ut till bilen och bort till campingen där alla våra vänner väntade med våra barn. Fan vad grymma ni var! Jag vet inte hur vi någonsin ska kunna återgälda er. <3

Lite ompackning innan vi rullade mot Lund dit vi anlände vid 22-tiden. Warren släppte mig direkt på akuten för att sedan rulla hemåt för att bada och lägga barnen. Hade tur att det var lugnt på akuten för när klockan var halv ett på natten var jag hemma. Ny röntgen från flera vinklar (som inte var möjlig när jag var fastspänd på spineboarden) och läkaren tyckte inte det såg ut som eller kändes som att senan var av. En veckas vila med benen i högläge och därefter besök hos ortopedens idrottssektion i Malmö.

I Malmö gjorde man samma bedömning som i Lund, dvs det är bara muskler som gått sönder. Intensiv rehab och jag är på benen (cykeln?) igen om tre månader. Tackar Erik Mattelin för de övningar jag fått hjälp med i brist på tider hos lokala sjukgymnaster. Bara ett par dagar efter att jag kom igång med övningarna har den värsta smärtan börjat försvinna och jag behöver inte längre sätta kryckan i magen på Albert när han kommer stapplandes mot mitt onda ben. ;-) Nu väntar jag bara på att svullnaden ska gå ner så att jag kan få igång rörlighetsträningen på allvar.

Siktar in mig på kommande vinterträning och en comeback 2018 :-)

Sunday, 7 May 2017

H12 i DK


Då har vi i år igen genomfört H12 med laget Jessica, Sandra, Amanda och Helen. Ifjol vann vi med nästan samma deltagare men då var inte Amanda med utan Tessan (Terecia). Vi visste inför detta år att det kommer att vara svårt att ta hem segern med detta starka startfält. Men man vet aldrig för under 12 timmars cykling kan mycket hända. Om vi lyckas komma på pallen detta år ska vi vara mycket glada.

Jessica tog startsträckan, Sandra andra, Amanda tredje och Helen sista sträckan. Vi höll den ordningen tills vi gjort 4 varv var. Vi hade en plan innan att Amanda skulle ta sig igenom 4 varv och inte behöva gå ut på ett 5:e varv. Det är starkt nog som 15-åring klara 4 varv i tempofart av och till under en hel dag. Nu var det ju extra synd att hon fick in en pinne i hjulet i en snabb nerförsbacke precis på sitt sista 4:de varv vilket medförde att hon slog i knät sitt sista varv så hon hade ändå inte möjlighet att köra ett 5:e. Krya på henne.

Vi hade dessutom räknat lite fel så när det närmade sig slutet så insåg vi att någon av oss Sandra, Helen eller Jessica måste ut på ett 6:e varv. Sandra beslöt då att ta två varv efter varandra sitt 5:e och 6:e och att Helen gick ut på sitt 5:e efter det som då fick bli slutsträckan. Under hela dagen låg vi på 3:e plast vilket vi även slutade som. Vi är grymt glada för denna pallplacering.

H12 är ett så roligt arrangemang. Många deltagare ca 2000 st som rör sig på tävlingsområdet och dess åskådare som säkert är flera hundra till. Många svenskar,  ca 100 st, som deltog vilket gör att det blir en trevlig stämning blad oss svenskar med hejarop, psykningar och dess gemenskap.

Tack Malin och Warren för att ni kom och hejade på oss de sista timmarna.

Nästa år H12 - självklart :)

Jessica startklar!!

Sandra ute på sträcka två

Amanda väntar in Sandra
Helen ute på sitt 3:de varv

Sandra "susar fram" på stigen
Målgång för laget då Helen körde sista sträckan

Jessica efter ett tufft varv

Supporter Warren
Warren och Malin kom och var supporter

Supporter Isabelle
Isabelle - En till supporter

 

 


Monday, 1 May 2017

Våga vägra DNF!

av Malin Tindberg

Igår var det inte roligt! Jag kraschade hårt på första varvet. Ja så in i bomben hårt att jag blev liggandes och skrek ofrivilligt. Det måste ha hörts ända bort till den tekniskt svåra uppförsbacken där alla stod och hejade, men ingen kom... Så när jag hörde att Dam B och Dam 40 närmade sig tvingade jag mig ur spår med stora svårigheter. Blev hängandes på hojen ett tag och upptäckte då att min Garmin saknades och att sadeln hade vridit sig. Lyckades lokalisera datorn en bit upp i den inte allt för tekniska nerförslöpan. Visst fanns där en del rötter och stubbar, men inget extremt. Jag minns inte vad som hände, hur jag landade eller var, men jag måste ha kört på nån stubbe i kombination med att jag inte hållit ordentligt i styret.

Mittemellan två drops på första A-linjen innan kraschen

Efter ett par minuter, och efter att ha rättat till sadeln, väljer jag att prova att kliva upp på cykeln igen, och det funkar faktiskt att ta sig framåt. Många tankar flyger genom mitt huvud. Jag har inte haft så många konkreta mål med min cykling mer än att jag vill försöka komma tillbaka till den form jag var i 2014, men att genomföra SRAM-liga och få till en någorlunda bra placering i totalen har blivit det mest konkreta målet hittills. Jag vill köra färdigt tävlingen och få mina poäng mot totalen. Det gör ont, men det går, och det borde inte vara någon risk att förvärra något. Jag rullar in för varvning och ber Warren kolla att cykeln är ok. Efter ett par mindre justeringar väljer jag att rulla vidare. Warren råder mig att köra på lätt växel och högre kadens.

Jag skämdes lite när folk hejade på mig längs banan, jag körde ju inte på och jag låg verkligen dödssist. Jag är i alla fall nöjd med att jag lyckades ta mig uppför den tekniskt svåra backen ett par gånger och att jag körde alla A-linjer, med undantag från sista varvet då jag valde bort en pga av att jag börjat göra misstag och inte var så sugen på att krascha igen. Rullar in på en niondeplats och det känns faktiskt bra att jag fullföljde loppet. Nu är bara frågan hur det står till med höften. Väl i mål kom jag knappt av cykeln och det gjorde superont att gå resten av dagen. Det känns förvånadsvärt mycket bättre idag, så förhoppningsvis är det bara blåmärken.

Monday, 24 April 2017

Tävlingspremiär! - Så gick det

av Malin Tindberg

Jag sitter i bilen på väg hem från första deltävlingen i årets SRAM-liga, den danska cupen som alltid lockar många internationella deltagare i jakt på UCI-poäng. Har ett leende från öra till öra som vägrar släppa. Fy katten vad roligt att vara igång och tävla igen!

And it burms, burms, burms

För två och ett halvt år sedan avslutade jag 2014 års säsong och har därefter haft ett uppehåll från strukturerad träning för att utöka familjen. Första "riktiga" tävlingen på två och ett halvt år! Albert anlände i juli i fjol, men pga diverse förlossningsskador/krämpor kunde jag inte dra igång min uppbyggnadsträning inför 2017 års säsong förrän månadsskiftet november/december. Fick till fin strukturerad träning fram till mitten på mars varefter jag rök på en dunderförkylning som faktiskt inte släpp helt än. Som om det inte var tufft nog att försöka göra comeback efter två och ett halvt år på sofflocket! ;-)

Tuggar på styret på toppen av en av de brutala klättringarna

 Jag kom sist!! Med undantag från någon enstaka tävling jag tvingats bryta, eller där jag typ varit den enda deltagaren, så är det nog första gången det hänt! Men jag hade så himla roligt, och tar så mycket annat positivt med mig, så jag kunde faktiskt inte bry mig mindre om resultatet. För varje varv jag körde fick jag bättre och bättre flyt i de tekniskt svåra utförslöporna, vilket var boostande för mitt självförtroende. Man tappar ju inte bara fysiskt när man har uppehåll, utan även tekniskt i kombination med att modet tryter.

Rolig utförskörning kräver fokusering

Uthålligheten var det i alla fall inte något fel på då jag lyckades hålla väldigt jämna varvtider; det är alltså bara farten som saknades. En erfarenhet jag har med mig sedan tidigare år är att det är just farten som saknas på den första tävlingen för säsongen. Det är svårt att träna tävlingsfart, med det adrenalinpåslag det innebär, utan att tävla. Därför brukar vi försöka få till ett par tävlingar i början av säsongen som man kan "offra", men i år fick vi inte till det. Så ja, jag kom sist, men jag bjuder på det! Bara det inte händer igen! ;-)

Redan till helgen bär det åter igen iväg till Danmark för andra deltävlingen i SRAM-liga. Det är kanske för mycket att hoppas på att benen ska ha vaknat tills dess, men till tredje deltävlingen hoppas jag kunna fajtas lite där bak i startfältet i alla fall. Den som lever får se.

Andalusien och tävlingspremiär!


Andalusien, mitt Spanien!

Skrivet av Jessica


När Fredrik förra året frågade om vi skulle åka till södra Spanien och cykla sa jag nej. Då hade jag en ganska tråkig bild av Spanien från tidigare semestrar på solkusten och Mallorca. Efter lite om och men så bokade vi en resa till Andalusien. Resan blev en av de bästa jag gjort!
Vi bestämde ganska snabbt att vi ville åka tillbaka till Andalusien och Montecorto. Vi åkte ner under påskveckan, jag och Fredrik och våra landsvägscyklar. Montecorto är en liten by ca 10 mil in i landet.
Vyerna är fantastiska. Berg, oliv- & eklundar, kuperad terräng, vita byar, tapas och en turkos sjö mitt i allt.
Jag älskar Andalusien!


Efter cykling kommer kaffe!
Vi hyrde ett hus av Ashley som också driver en cykeluthyrning i Montecorto. De har dessutom guidade turer om man vill hänga med på dem. Eftersom vi hittar ganska bra i närområdet så körde vi några dagar själv men på långpassen följde Drew eller David med oss. Fick några helt fantastiska cykelturer under veckan. Det är svårt att beskriva och det går liksom inte att fånga på bild, Andalusien måste upplevas!
http://www.andaluciancyclingexperience.com/


Väl hemma möttes vi av våren, eller inte.

Regn, blåst och kallt. April eller November, det känns som jag har samma kläder året runt.
I alla fall, så var det dax för årets första "riktiga" tävling, (ironiskt nog) HotCup och dessutom premiär på min nya Trek Top Fuel 9,8.
Det var många svenska deltagare och en faktiskt en hel del tjejer på startlinjen. Vi var totalt 27 tjejer som startade, vilket är ganska mycket om man jämför med andra tävlingar, kul!

2h plus varvet som var ca 11km. Jag gissade att jag skulle köra fyra varv om inget oförutsett kom att hända. Starten gick och den var för en gång skull ganska sansad, vilket var skönt. Varvet innehöll flowig stig, en del hala rötter och småbackar men förvånansvärt lite grusväg. Det blev inte många tillfälle för att dricka....
Pulsen var hela tiden jämn, men låg, det kändes som jag trampade i sirap. Jag var trött och hade uppenbarligen inte återhämtat mig från långpassen i Andalusien. Efter 1.30 så kom Fredrik i kapp mig, inte bra, men ödmjuk inför mina sirapsben så lät jag honom passera. Nästa gång vi sågs var i mål. Han kom in knappt 2 minuter före mig, tusan oxå;)

Under racet har jag ingen uppfattning hur jag ligger till, det är svårt att urskilja 27 tjejer bland 400 startande. Det enda jag visste var att jag kört om några men ingen hade kommit i kapp mig.

 
Så här kul är det att cykla i DK, finfina priser!
 
/ J