Förlossningsskador eller cykling för tidigt efter förlossningen? Oavsett är det något vi pratar för lite om!

Jag har nog lyckats göra de flesta felen man kan göra vad gäller träning efter graviditeten; och därmed dragit på mig åkommor som man inte så gärna pratar om. Jag vill inte komma med några pekpinnar, för det är jag själv ganska allergisk mot, men jag kan i alla fall dela med mig av mina erfarenheter så kanske det hjälper någon att inte begå samma misstag.

Snapphaneturen 25/8 2013

Visst hade jag fått information om att ta det lugnt efter förlossningen; ingen träning innan återkontrollen var instruktionen, men jag hade inte koll på exakt varför. Att kroppen behövde återhämta sig och att muskulaturen skulle hitta tillbaka hade jag hört, men det örat jag lyssnade på hörde historier om andra mammor som minsann börjat träna bara efter någon vecka, så varför skulle inte jag också kunna vara kapabel till det? Jag som hållit mig relativt vältränad genom hela graviditeten och bibehållit mycket muskelmassa borde väl vara tillräckligt stark för att hålla styr på kroppen? Jag om någon borde väl kunna dra igång med cyklingen lite tidigare? Tävlingsmänniska som man är! Utan att läsa på något vidare var därför ambitionen att dra igång träningen så fort jag vågade sätta mig på en sadel, vilket innebar att drygt två veckor efter att jag fått Hilda körde jag Hotcup i Danmark. Och två veckor senare Snapphaneturen utanför Hässleholm. Efter Hotcupdeltävlingen kändes allt ok, men efter stökiga Snapphaneturen var nog inte allt som det skulle, och någon gång då började jag få problem, alternativt upptäckte att jag börjat få problem med att tömma blåsan.

Tiden fram till återkontrollen tog jag det lugnt och väl där fick jag typ tjata mig till en gynundersökning. Barnmorskan tyckte det såg ganska normalt ut och tyckte att jag skulle gå hem och köra på med knipövningar i vanlig ordning, men jag kände ju att allt inte stod rätt till. Gynundersökningen gav inte så mycket mer, visst hängde kanske framväggen ner en aning, men inget märkvärt. Inget som lite knipövningar inte skulle råda bot på. Men för säkerhets skull kanske jag skulle hålla mig till den mindre stötiga landsvägscykling någon månad, men annars fick jag inga begränsningar i mitt idrottsutövande utan det var bara att köra på. Men hallå!! Är det verkligen bara stötar man ska undvika? Hur påverkar watt-träning bålen/buken? Man utsätter alla inre delar för fruktansvärt högt tryck! Det kanske inte heller är ok på de, av gravidhormonet Relaxin, extra rörliga och töjbara delarna som bindväv, leder, ligament etc.

Det är alltid lätt att vara efterklok, men någonstans lyssnar man ju ändå på någon som är utbildad och kunnig i ämnet. Dock fick jag känslan av att jag drogs över en kam av patienter som önskade få en ursäkt att slippa träna och det var ju inte riktigt därför jag sökte. Inte alls faktiskt! Jag ville ju komma tillbaka så fort som möjligt.

Ett antal månader på landsvägshoj kombinerat med knipövningar och intensiv bålstyrka, men problemen med att tömma blåsan kvarstod. Lärde mig leva med det, men någon enstaka vecka efter att jag fått Albert kom dödsstöten då framväggen utsattes för trycket av en nysning. Jag vet inte vilka tryck som byggs upp, men jag bidrog säkert genom att försöka vara tyst och hålla tillbaka då jag satt och ammade. Det obehaget och den tyngdkänslan som uppstod var fruktansvärd och jag kunde inte stå upp några längre stunder. Och under dagarna som följde var det nästan omöjligt att tömma blåsan. Jag hade då en stage 3 enligt bilden nedan. Förhållandena förbättrades till en stage 2 (med återfall till stage 3 efter tunga träningspass), men jag beslutade mig för att redan då börja arbeta på att få till en operation.

Cystocele - en typ av framfall där urinblåsan faller ur bukhålan och buktar ner i slidan

Så från en skada till en annan; efter otaliga besök hos ett antal olika gynekologer, opererades jag då slutligen igår. Det som främst har hänt hos mig är att framväggen töjts ut, vilket medfört att urinblåsan inte längre haft något som hållt den på plats och därmed har den ramlat ner, en så kallad cystocele. I detta tillstånd hamnar de nedre delarna av urinblåsan längre ner än urinröret vilket innebär att man får kissa i uppförsbacke. ;-) Jag har även en livmodern som hänger långt ner, huruvida den ramlat ner eller byggts på (ja tydligen kan det hända) det vet jag inte, men då jag inte upplever några problem med detta valde vi att låta den vara i detta skede. 

En flaska dropp under en filt med värmekuddar kan väl ingen klaga på ;-)

Vid denna typ av operation blir man sövd; så kl 11 lades jag upp på bordet på dagkirurgen i Ängelholm, med slang i armen och EKG-medaljer på bröstet. Tydligen flöt operationen på utan komplikationen. Det är ju en ganska stor risk att man råkar skära även i urinblåsan (med tanke på att den ligger vägg i vägg) men det klarade sig. När man sedan har vaknat (och druckit och ätit) är fokus på att få igång blåsan. Var inte särskilt nödig, men gjorde ett försök, med ett gäng droppar som resultat. Blåsan scannades och då jag låg under gränsen för hur mycket vätska som får finnas i blåsan blev jag då hemskickad ganska så omgående. Detta visade sig vara lite förhastat för blåsan fortsatte sedan att fyllas på samtidigt som jag inte lyckades tömma. Smärtan tilltog och efter samtal med 1177 samt KK-akuten i Lund blev det till att åka in. Efter ett antal undersökningar sattes en kateter och jag blev hemskickad för att komma tillbaka på morgonen idag. Blev utskriven strax efter lunch efter ett lyckat toalettbesök. ;-) Fortfarande problem med att helt tömma blåsan men så länge man lyckas kissa anses det tillräckligt bra. Nu får man pinas ett antal dagar, men förhoppningsvis rättar allt till sig i samband med att svullnaden från operationssåret lägger sig.

Nu till det tuffa! Ingen belastning innan såret är helt läkt! Inga tunga lyft (definitivt inte barn i storleksordningen Hilda och Albert) och ingen cykling (inte ens på damcykeln). För mycket tryck neråt och såret dras upp och operationen är ogjord. Jag är livrädd för att nysa! Nu hoppas jag bara att såret läker på fint och att jag hinner bygga upp tillräcklig uthållighet inför vår cykelresan till Gran Canaria i mitten på februari. Och därefter räknar jag iskallt med en skadefri säsong!

Musette Cross, tjejcykling och ortopedbesök

Blodigt allvar ut från startlinjen ;-)

För ett par veckor sedan var det dags för årets första Musette Cross på Sibbarp i Malmö. Jag har ingen cross, har aldrig kört crosstävling och är allt annat än i form för att tävla, men jag var så grymt taggad och shit vad långt man kan komma på det! Först ut var Hilda kl 10 och då hon inte kunde bestämma sig hemma hade vi båda hennes cyklar med oss. När det var dags kändes balanscykeln som det tryggaste valet och trots att det gick långsamt ville hon inte prova att byta till den med pedaler. Sist i mål men lika glad för det.

Kl 12 gick det ”riktiga” rejset av stapeln, men då jag som sagt inte har någon cross var jag hänvisad till första heatet kl 11. Vi var drygt 20 tjejer på startlinjen och trots att jag bara kört rehabträning i form av styrketräning de senaste fyra månaderna ställde jag mig i första ledet. Startsnabb som vanligt, men visste att det inte skulle hålla, så släppte in teamis Helen framför mig in i första kurvan. Lyckades hålla hennes hjul i ett varv, men sen fick jag släppa. Under de första två-tre varven var vi tre stycken som fajtades bakom Helen; jag själv, Anna Eriksmo och Tuva Richter, alla Staffanstorpare. På fjärde varvet var det bara jag och Anna, men när vi kom ikapp en varvad åkare lyckades jag inte ta mig om, och Anna fick då en stor lucka. Trots att jag bitvis tog in på Anna på det sista och femte varvet saknades ett par sekunder för att stänga igen luckan och jag fick nöja mig med en tredjeplats. Men oj vad nöjd jag var! Och oj vad kul det var att rejsa igen!! Var katten kom den formen ifrån?!? Trevligt ihopklippt film från tjejtävlingarna finns här.

Stort tack till Musette för en grymt välorganiserad dag! Delar av förberedelserna kan ni se i denna trevliga lilla dokumentär.

Lyckad tjejcykling i Genarp

Vårt andra tillfälle med organiserad tjejcykling gick av stapeln i Genarp den 21 oktober och vilken härlig förmiddag det blev. Vi delade upp oss i grupper baserat på hur mycket man cyklat tidigare och gav oss alla ut på vita slingan. Det var ganska blött och lerigt vilket innebar att tempot inte var superhögt utan det blev mer fokus på teknik och flera av grupperna stannade till vid utvalda ställen för att träna lite extra på trixiga partier. Vi tycker det är så himla roligt att det har blivit ett så stort intresse för mountainbike och överraskas av att hela tiden se nya ansikten. Vi hoppas kunna inspirera fler att våga sig ut på gruppcykling men även att prova på tävling. Nu erbjuds ett ypperligt tillfälle att prova på att tävla när Musettes andra crosstävling går av stapeln den 19 november. Gratis anmälan och egen start för damer i kombination med supersocial atmosfär och nygräddad pizza. Vad mer kan man önska av en söndag i november? Mer info och anmälan på http://www.musette.se/musette-cross/.

MR-bilder från min då en månad gamla skada

I onsdags hade jag mitt förhoppningsvis sista återbesök hos ortopeden och fick där positivt besked. Efter MR-undersökningen konstaterades att inget vitalt var av, utan det var "bara" en blödning, varpå mer krävande rehab i kombination med stötvågsbehandling kunde påbörjas. Idag, nästan fyra månader efter kraschen, finns det fortfarande en del rester kvar av blödningen, men svullnaden är fortfarande mjuk vilket innebär att kroppen med största sannolikhet kommer att kunna ta hand om den själv d.v.s. jag slipper opereras. Trots periodvis ökad svullnad från den 5 veckor långa stötvågsbehandling jag genomgått har läkningsprocessen definitivt påskyndats, vilket innebär att vi kommer fortsätta med denna behandling ytterligare fem veckor. Har även remiss på fortsatt rehab i form av styrkeövningar och stretch i ytterligare fyra månader så jag kommer att fortsätta med mina tidiga tisdags- och torsdagsmorgnar på Gerdahallen. Härlig start på dagen att komma nytränad till jobbet.

MTB säsongen går mot sitt slut

Fast säsongen inte blev som jag tänkte detta år så är jag grymt nöjd med den.

Började med att ta hem segern i danska Vintercupen i D 40 efter 6 deltävlingar.

På sportlovet blev det semester varvat med träning på Grand Canaria med familjen och våra härliga vänner med familj Malin, Warren, Jessica och Fredrik.

Nu blev det ju inte som planerat då jag efter några dagar på denna ön började känna mig hängig. Trodde först det var en förkylning men det blev bara värre och värre och det slutade med sjukhusbesök och fick beskedet kraftig lunginflammation....Ett tungt besked. Efterlängtad semester med familjen och cykling på det blev det inte så mycket av då jag tillbringade 10 dagar av 14 att vara sjuk. Konstaterade även att försäsongen är då helt körd för min del och förmodligen H12 i maj och kanske SM som var mina stora mål detta år.

Jag började träna försiktigt igen i april och med det kunde lämna besked till laget - att om de vill ha mig med i H12 så kan jag vara med (men en god form var inget jag kunde lova). Nu var det ju så att vi hade en första plats att försvara. Vi visste inför start att detta år var det ett ännu starkare startfält än ifjol. Alla 4 presterade bra denna dag och vi fick ihop ca 24 varv under dessa 12 timmar. Vi fick nöja oss med en 3:de plac som vi blev grymt nöjda med.

Ett av målen var nu genomfört.... nästa var SM.

Min andra hälft tyckte inte jag skulle köra XCO SM detta år utan ta det som ett mellanår. Indirekt så ville en del av mig väldigt gärna köra SM och en del inte. Banan är ju grymt bra,  tuff, teknisk och utmanande. Kommer jag att ha möjlighet att träna upp mig tillräckligt när jag även har som mest på jobbet under denna tid? Därav ovissheten beslöt jag och Jonas med fam Bats/Tindberg att planerade in midsommar i Värnamo för att känna på banan och sedan efter det bestämma mig för SM eller inte...
Trots det kändes väldigt jobbigt när vi var i Värnamo och tränade så kände jag att jag kan inte ville hoppa över SM som är på en sådan rolig bana,  så SM "here we come". både för mig och Jonas.

Jag har nog aldrig varit så nervös och fokuserad inför en tävling. Mycket berodde nog på att jag hade en vinst att försvara. Hade ingen aning om hur formen var men hade dock sista dagarna känt mig rätt stark och fått till några veckor med riktigt bra träning.
Det var ett starkt startfällt i min klass som är D 40 och jag visste att detta kommer bli riktigt tufft. Stod längst bak i startfältet men på något sätt så lyckades jag trampa förbi de flesta på startlopen innan vi gick in på stig. Väl där låg jag på en tredje plac och såg att Therese som låg först började få en lucka till oss andra. Tog mig förbi Charlotte och försökte sen hänga på Therese vilken jag lyckade med ett tag.  Therese var grymt starkt och hon fick mer och mer lucka även till mig. Nu var det bara för mig att hålla resten av startfältet bakom mig. Jag var nervös hela tiden under loppet att de bakom skulle komma ikapp. "Hur länge orkar jag hålla denna hastighet..." tyckte mig då och då se att de började närma sig men så var det inte utan jag lyckades ta hem en 2:plac i klassen D 40 som jag är väldigt nöjd och glad för.

Vad har hänt efter det.... inte mycket :)
Jag har verkligen njutit av denna 2:plac,  tränat på men inte för hårt. Jag har dessutom dragits en längre tid med en överbelastning/inflammation i baksidan lår/sätet vilket blir bara värre och värre. Att i grunden varit en löpare och i dagsläget nu inte ens kan springa mer än 1 km innan kroppen säger stopp, så är det nog dags att ta tag i kroppen.
Så jag beslöt  att efter SM verkligen ta tag i  detta och försöka läka ut inflammationen, sköta sjukgymnastiken och den alternativa träningen. Jag måste dock säga att det är sjukt svårt att ta det lugnt. Det är nog lättare att köra på för fullt än att hitta denna mittemellan träning.  Bakgrunden är nog tyvärr att det blivit mycket cykling sista åren och all annan träning uteblivit pga tidsbrist. Något att tänka på...glöm inte styrkan samt stretcha.

Nu ser jag framemot höst och vinterträningen där jag nu inväntar en CX. Jag har aldrig testat cyklocross men har alltid velat testat. Så en lugn(försöka) CX säsong är det jag blickar framemot och andra aktiviteter som vi i teamet har satt ihop. Närmast är Musette CX nu på söndag sedan Tjejcyklingen den 21 okt i Genarp och den andra är Teknikdagen för tjejer 25 nov i Skrylle. Inbjudan finner ni på teamets FB sida.
Hoppas vi syns där! om inte, så ute i skog och mark!

Recension Trek Top Fuel

Nu har vi snart kört ett halvår på våra tävlingscyklar från Trek och därmed bekantat oss med dem tillräckligt väl för att göra en utvärdering av dem. Alla i teamet kör på Top Fuel, Treks heldämpade XC-hoj, och för alla av oss är det första gången vår tävlingshoj är heldämpad.

Kärlek vid första ögonkastet <3

Sandra och Helen kör på värstingmodellen Trek Top Fuel 9.9 medan Malin, Amanda och Jessica kör på 9.8, som är (precis som det låter) en modell ner från 9.9:an. Alla tre 9.8:or har dock uppgraderats med lättare hjul, Malin och Amandas med Stans Valor Pro och Jessicas med Amaton AM-RS.

Top Fuel 9.8 2017

Ramen är exakt likadan, men baksvingen är kolfiber på 9.9:an och aluminium på 9.8:an. Denna skillnad är främst viktrelaterad (vi snackar gram!!) dvs åkkänslan ska inte skilja sig åt. Vidare är 9.9:an utrustad med SRAM Eagle, en extra stor klinga längst in på kassetten som ger dig den där riktigt låga växeln som underlättar vid långa, branta klättringar. I övrigt skiljer sig självfallet alla komponenter åt, där 9.9:an har de absolut bästa och lättaste på marknaden. Men en bättre komponentgrupp skiljer sig inte bara i vikt, utan här handlar det även om skillnad i funktionen, t.ex. smidigare växling. Men de komponenter som kommer på 9.8:an är allt annat än dåliga, så i slutändan handlar det mångt och mycket om vad plånboken tillåter.

Sandra och Helen med en Top Fuel 9.9 2017

Vad tycker vi då?

Det tog lite tid innan vi hittade rätt positionering på dessa heldämpade hojar, men när vi väl lärde oss tekniken har vi bara blivit mer och mer imponerade för varje pass och ny typ av terräng vi kört. Många av oss har verkligen utvecklat sin tekniska förmåga vad gäller hopp och dropp och t.o.m. börjat våga utmana sig själva (vissa av oss lite för mycket ;-)) för att cykeln är så förlåtande p.g.a. sin bakdämpning. Även svängtekniken har utvecklats då vi upplevt att man verkligen kan trycka ner cykeln i svängarna och få rejält med grepp. Vidare kan man säga att med tanke på den förlåtande bakdämparen sparar man mycket kraft då man kan sitta ner i en helt annan utsträckning i tuff, skumpig terräng. Man behöver inte bromsa in inför mindre hinder utan kan bara trycka på och hojen sväljer hela kompressionen och medger accelereration på ett helt annat vis än vi är vana vid. Det kommer kanske inte som en förvåning att vi därför ger dessa båda modeller högsta betyg och vi är superglada att vårt samarbete med Trek Sweden håller i sig och att vi fått fortsatt förtroende att köra på Treks grymma hojar även 2018.

Nyfiken på Treks nya modeller? Teamet besöker Trek World Nordic

För lite drygt en vecka sedan var Luftkastellet i Malmö till bredden fyllt av cykelkärlek! Treks 2018 modeller stod på första parkett när Trek World Nordic gick av stapeln. Mässan riktar sig främst till återförsäljare, men teamet fick en inbjudan vilket var mycket uppskattat. 

Att få klämma och känna på nästa års tävlingshojar, vilka modeller det nu blir, var absolut i topp. De flesta i teamet vill fortsätta köra Top Fuel, men eventuellt kompletteras stallet med ett antal Procaliber-hojar. Att få ha lyxen att välja heldämpad eller hard(soft)tail baserat på banan som ska köras är få förunnat. Tomten, vi lovar att vara snälla! ;-)

Med cyclocross-säsongen runt hörnet blev det även en del spanande på de nya Boone-modellerna. Nytt för i år är IsoSpeed-länkage, tänk softtail, både fram och bak. Väldigt lockande! Vi får se hur många i teamet som ställer sig på startlinjen på någon cyklocrosstävling i år. Det blir i alla fall fler än i fjol och man får verkligen passa på när det arrangeras så många i Skåne i år. Det hade varit superkul om vi lyckades locka fler tjejer till sporten, även om man deltar med sin mtb.

Landsvägssäsongen känns avlägsen, men då planerna på träningsläger på varma breddgrader redan börjar spikas blev vi även bra sugna på nya landsvägshojar. Ska man välja en snabb Émonda, Treks lättviktshoj, en stötdämpande Domane eller aerodynamisk Madone? Bara att lösa n+1-ekvationen! ;-)

Det fanns även en massa kläder och tillbehör att dreggla över. Det är ju nästan minst lika viktigt att se bra ut och färgmatcha sin outfit som att prestera bra. :-)

Vi tackar Trek Sweden för inbjudan och har nu lite att fundera över vad gäller val av cyklar inför nästa säsong.

Fuel Ex - en rolig och förlåtande hoj

Grymt utbud av dammodeller, t.ex. Skye

Ride like a girl

Grymmaste tjejerna - grymmaste Procaliber-hojarna

Härligt att få klämma och känna lite grann

Cyclocross-säsongen närmar sig och det vore ju inte fel att testa den nya Boone med IsoSpeed-länkage både fram och bak

För de som missat det så är cykelsporten fåfäng ;-)

Lerrejs, tjejcykling och MR-undersökning

av Malin Tindberg

I helgen som gick var det dags för fjärde deltävlingen i danska SRAM-liga och det utlovades mycket "mudder". ;-) Är man som jag skolad i den engelska mtb-sporten då har man lärt sig vad lera är! Och är det lerigt brukar det alltid vara till min fördel.

Min första 24-timmars tävling Sleepless in the Saddle 2008

Hursomhelst så är mitt knä fortfarande rejält svullet och går inte att böja tillräckligt för att kunna trampa ett varv på hojen, så mina möjligheter att delta var lika med noll. Det var ju i de här två sista deltävlingarna där allt skulle knytas ihop. Jag skulle förhoppningsvis ha hittat form så pass att jag skulle kunna vara med och fajtas upp mot mitten av startfältet, i synnerhet i ett lerrejs, men det får jag nu aldrig veta om jag skulle ha lyckats med. Får heller inte reda på om jag hade uppnått målet med en femteplats i totala cupen. Det är lite lustigt att det är sånna här saker som man tycker är tråkigt, snarare än att man oroar sig för ev. men för resten av livet. Får nu istället glädjas åt Warrens framgångar då han i och med seger i helgens rejs också lyckats överta totalledningen i cupen. <3

Succé för tjejcyklingen på Regnbågsbanan

Äntligen fick vi då ihop det som vi pratat om så länge - en organiserad cykelrunda för bara tjejer. Och vilken succé det blev med hela 18 stycken tappra deltagare. Vissa var där för att förbättra sin teknik, några för att lära känna liksinnade och andra för att tjuvträna på banan innan X-cupdeltävlingen går av stapeln nästa helg. Syftet med eventet hade vi inte riktigt styrt upp, mer än att vi ville samla ett gäng goa tjejer och ha kul, men inför kommande tillfällen kanske vi kommer styra upp det mer med tema och vi tar gärna emot önskemål om vad och var ni vill träna. :-D

Det härliga gänget (med undantag för några eftersläntare)

Hängmatta i knät

Vid mitt senaste besök hos sjukgymnasten i måndags hade svullnaden gått ner så pass att hon nu vågade sig på att göra lite tester på knät. Det hon hittade var kanske inte så positivt. Hon kallade in sin kollega och de var båda ganska övertygade om att jag har en (som de kallade det) hängmatta, så jag blev därför tillbakaskickad till ortoped för vidare utredning av ev. PCL-skada (bakre korsbandet). Lyckades få en tid hos ortopeden i onsdags, och även om han inte var lika övertygad om att det var en PCL-skada, i alla fall inte en grad 3 (att det gått av), så misstänker även han att det är mer än bara muskelfiber, så det blev en "akut" remiss till MR-undersökning. Denna undersökning gjordes i torsdags, så nu är det bara att invänta resultaten. Håll alla fingrar och tår att rehab-tiden är kort, oavsett vad det är.

Knät ser fortfarande ganska onormalt ut, idag 4v efter kraschen :-(

Starka ben och en (för) stor näve mod - Ett steg fram och två tillbaks

av Malin Tindberg

Ja, det är vad jag behöver! Hur svag och feg kan man egentligen bli inom loppet av tre år?

Är det bara jag, eller har alla XCO-banbyggare fått dille på dropp de senaste åren? Jag utmanar gärna mig själv vad gäller att köra extremt branta partier, så länge jag får ha minst ett hjul kvar i backen, men dessa dropp och dubbelhopp? Har sporten vuxit ifrån mig? 

I år hade vi planerat att köra en deltävling i Swe-cup, främst för att Warren ville försöka seeda sig till SM. Det enda loppet som passade in i tävlingskalendern var loppet i Vårgårda, som i år även dubblade som nordiskt mästerskap. Med sitt C1-status får man räkna med minst lika hårt motstånd som i danska ligan. Veckan innan tävlingen bad jag Warren ta med mig till Regnbågsbanan i Malmö för att träna på dropp, då jag visste att det skulle komma på tävlingen. Vid första tillfället vågade jag mig bara på det lägre dubbelhoppet. Andra tillfället på banan, och efter hur mycket fegande som helst, vågade jag mig till slut på det lägsta droppet. Detta dropp verkade inte vara helt olikt det i Vårgårda vilket bådade gott inför tävlingen. Det stora droppet (direkt efter första klättringen upp till motorvägen) kommer jag dock aldrig att ge mig på!!

Hoppträning på Regnbågsbanan vid brofästet i Malmö

Nordiska mästerskapen i Vårgårda 14/5

På tävlingsdagen valde vi att köra upp tidigt samma morgon för att inte vara borta från barnen hela helgen. Stort misstag! Vi tyckte vi hade läst oss till att man kunde träna på banan fram till juniorernas start kl12, men när vi väl var på plats såg det inte bättre ut än att vi fick nöja oss med att träna på de nya spåren då sportklasserna körde på övriga delar av banan. Sist jag körde i Vårgårda var 2014 och då kan man konstatera att både banorna och minnet förändrats. Regnet, som fortfarande höll i sig när vi rullade ut för att träna, gjorde banan lite mer svårkörd både tidsmässigt och med tanke på att göra rätt vägval. Baserat på underlaget ändrades antalet varv som skulle köras från 6 till 5 för att anpassa sträckan till tävlingstiden (c:a 1.30 för Dam Elit). 

I gott sällskap på startlinjen :-D

Väl på startlinjen, där jag var i gott sällskap, hade regnet nästan upphört. Startbacken är brutal, men jag brukar vara startsnabb, så jag öste på i vanlig ordning. Det var ju inga konstigheter när jag matade uppför den 2014. Halvvägs uppför backen tog det dock stopp när benen stumnade. Blev omkörd av hela startfältet och fick fortsätta i ett pinsamt lågt tempo. Funderade seriöst på att kliva av efter första varvet, men när jag passerade vårt teamtält, där Johan Malmsten hängde, blev jag påmind om vad han skrev efter mitt senaste blogginlägg: "ALDRIG bryta OM de verkligen inte måste/behövs". Bara bita ihop och köra på med andra ord! Tack för din närvaro Johan!! ;-) 

Den brutalt hala och branta nerförslöpan där säkert en tredjedel kraschade

Kämpade på, men körde tekniskt dåligt och kände mig så trött och skakig på toppen av klättringarna att jag, trots att jag kört A-spår på träning/första varven, valde B-spåren. Droppet vågade jag mig aldrig på. Lyckades i alla fall komma ikapp en av tjejerna som gasade om mig i startbacken, vilket är ett steg i rätt riktning. Gick i mål som 12:a. Hem och bryta ihop och komma igen! ;-)

Fick till ganska bra (och trevlig) träning veckorna som följde efter Vårgårda och lyckades t.o.m. slå PR i watt på lite olika distanser. Hade något som påminner om form börjat infinna sig?

Familjecykling när den är som bäst :-)

X-cup på Vallåsen 3/6

Nästa inplanerade event var X-cupdeltävlingen på Vallåsen och dagen bjöd på gott sällskap i damklassen.  :-)

Varv 1: Tog det relativt lugnt i starten då jag visste att vi hade en lång klättring framför oss. Ville helst undvika mjölksyra igen och tänkte att det är bättre att köra på i eget tempo och ev. öka efterhand. Kändes som en bra plan fram tills dess att jag hamnade bakom ett gäng långsammare cyklister i nerförslöpan. Blev väldigt frustrerad då jag hade Sandras tröja framför mig på toppen och vid varvning var jag helt övertygad om att luckan till de andra tjejerna aldrig skulle gå att stänga.

Varv 2: Körde på och insåg ganska snart att luckan till Sandra inte var så stor. Såg dessutom Jessicas tröja en bit upp i backen vilket kändes lovande. Kom ikapp Sandra och körde med henne en stund då starka Tina Lilja ikapp oss. Jag kunde ju bara drömma om att försöka hänga på henne i klättringen. Då Sandra inte hade en av sina bästa dagar på hojen (sannolikt övertränad), så jag valde att kliva om henne och gasa vidare mot toppen. Precis innan jag viker in på downhillspåret väljer en manlig cyklist att tränga sig in framför mig i spåret. Varför är han så säker på att han är snabbare än mig nerför tänker jag och är klistrad på hans hjul hela vägen ner. Strax innan vi är nere är vi ikapp Tina. Det är tydligt att vi har våra styrkor och svagheter. ;-) 

Varv 3: Den manliga cyklisten verkar skämmas något och vinkar på mig att det är ok att kliva om, men det är ju så dags. Det är ju framförallt nerför jag kan tjäna in tid, och uppför finns det goda omkörningsmöjligheter. Kliver i alla fall om, men att hänga på Tina försökte jag mig inte ens på. Strax innan första utförslöpan var däremot luckan till Jessica minimal, men det var även lufttrycket i mitt bakdäck. Körde försiktigt runt dammen, sista uppför och i downhillspåret. Läskigt när däcket kränger av fälgen i svängarna. Vid varvning hojtar jag högt efter pump varpå Warren kommer till undsättning. Punkteringen verkade vara lagad så efter lite påfyllning av luft bar det iväg igen. Hur grymt är det inte med slanglösa hjul!?!

Varv 4: Matar på, och trots att jag kan se Jessica i uppförslöpan har luckan blivit för stor. Rullar i mål på en 4:e plats dryga halvminuten efter Jessica.

Var helnöjd med dagen och att jag lyckats undvika mjölksyra (även om det var på bekostnad av att jag "släppte iväg" tjejtrion i starten. Tävlingsglädjen är tillbaka, och med en uppåtriktad formkurva kan det bara bli bättre. Grymt kört av Nellie som rullade in som första åkare i start 2 och 32:a totalt.

Pumpandes inför varvning på Vallåsen

SRAM-liga i Varde 18/6

Då var det dags för den tredje deltävlingen i den danska ligan och shit vilken lycka! Vi var på plats i Varde vid 16-tiden dagen innan och hade god tid på oss att träna på banan. Solen stekte och banan var snustorr till skillnad från när jag körde här sist 2014. Årets bana var väldigt lik den från 2014, och då jag minns att jag vågade mig på att hoppa "Sandkassen" sist var det bara att samla mod och köra. Landningen var obehaglig då jag "tappade" framhjulet, men jag gick ju inte över styret, så bara att bita ihop och köra. Har för mig att man 2014 inte hade något val (d.v.s. man var tvungen att hoppa alt. rulla ner vid sidan av) medan det nu faktiskt gick att rulla själva droppet, men man sparar ju såklart tid om man hoppar det. ;-)

Warren i "Sandkassen"

Sist vi var här vågade jag mig inte på den steniga nerfarten ”Sigurds nedkørsel” då regnet stod som spön i backen, men nu tvekade jag inte en sekund. Vi skrattade lite åt hur vi knappt kunnat köra vissa partier 2014 p.g.a. de då blöta, hala förhållandena. Mot slutet av varvet kom vi till "Krogs drop" som även fanns på banan 2014. Dessa drop går att rulla, och då jag gjorde det sist blev det även så att jag rullade dessa nu. Pratade med Warren om det efteråt då man har ganska lite fart med sig in i det övre, men han menade på att det bara var att hoppa. Vi körde vidare genom ett gäng stenkistor som även de fanns med sist jag körde här och närmade nu oss varvning, men i nerfarten på andra sidan vägen fanns ett nytt hopp; det store "Hop"! Warren körde på men jag blev ståendes på toppen. Det såg sjukt läskigt ut. Det var ett sånt där dropp där marken lutar efter droppet så man inte ser landningen. Eller så är det det man gör, en bra bit längre ner! Gick ner och kikade på det och det var ju inte så jäkla högt ändå. Warren började ta sig tillbaka mot där jag stod. Äsch, så här kan jag inte hålla på! Nu kör jag tänker jag. Bort med händerna från bromsarna och håll rejält i styret. Skräcken som far genom huvudet när man flyger genom luften. Det här kommer aldrig att sluta väl... Och så landar man! På två hjul!! Woohoo! Jag gjorde det! Och jag överlevde! Varvet efter hoppade jag även Krogs båda drop och jag hade garanterat världens största leende när jag somnade den kvällen.

Warren i det store "Hop"

Hade möjlighet att värma upp på banan, vilket aldrig är fel. Kraschade i en fjantig grop på väg upp mot "Krogs drop" och tänkte att det var ju tur att det hände då och inte på tävlingen. Var tillbaka i lagom tid till upprop och kände mig ganska bra uppvärmd, men högsommarvärmen kan ju ha bidragit till den känslan. ;-)

Snabb start som vanligt. Hängde på ok fram tills "Udkik" stigningen där benen som vanligt (nuförtiden) började bränna av mjölksyra. Kämpade på och tro det eller ej så gick jag faktiskt ikapp och låg på hjul efter ”Sigurds nedkørsel”. Minns inte riktigt var, men någonstans i första singletrackpartiet gick jag om Sille från DMK. På väg upp på "Spidstoppen" trycktes fältet ihop då flera klev av och sprang upp med cyklarna. Upp igen, förbi första lagningszonen och sen blev det tvärstopp när en åkare "la sig ner" i ett tekniskt parti. Sille var på hugget och gick om mig och två till åkare som fastnat bakom tjejen som ramlat. Även vi kunde passera, och fick åter upp farten, men jag märkte ganska snart att jag var snabbare än de båda åkarna (en junior och en elit) framför. Och DMK-tjejerna Sille och Julie började få lucka. Jag måste om! Får man lucka på en sån här snabb bana är det grymt svårt att stänga den igen. Spåret leder ut till ett kortare parti grusväg, men här ökar de farten vilket gör att jag inte hinner om. Tillbaka på singletracken försöker jag mig t.o.m. på att köra om genom att välja ett B-spår uppför, men det är för långt. Lyckas inte komma om förrän vid den andra langningszonen och då har luckan till DMK-tjejerna blivit så stor att jag inte längre ser dem. Försöker köra på, men det dröjer ända till "Udkik" stigningen på andra varvet innan jag ser dem igen.
På slutet av andra varvet tycker jag att jag börjar närma mig Sille, men så kraschar jag i den där gropen igen. Kunde de inte fyllt igen den!?! ;-) Ut på tredje varvet och Sille ser stark ut i klättringen mot "Udkik", men jag tänker ändå att håller jag mig bara på hjulen och kör säkert så kan det gå vägen. In på de tekniska partierna efter lagningszonen och jag märker att luckan till blir mindre. Funderar på var jag ska attackera, tappar fokus och ramlar i en lös sväng och blir liggandes med skon fast i pedalen. Luckan blir återigen större och jag blir osäker på om den går att stänga igen. Ser henne framför i vissa partier, men det är inte förrän vi går upp i "Udkik" stigningen på det fjärde och sista varvet som jag blir mer säker på att jag kommer lyckas. Hon hade inte alls samma klipp i benen uppför, och jag visste vid det här laget att jag var starkare i de tekniska partierna som följde. När vi passerar lagningszonen är jag nästan på hennes hjul. Måste attackera på den första korta grusvägen. Sagt och gjort. Jag lyckas klämma mig förbi och sen är det bara att bita ihop. Ökar farten, men hon svarar riktigt bra på attacken. Tror det tar uppåt 2-3 minuter innan jag äntligen får lucka och kan sänka farten något. Resten av varvet kör jag mer säkert än fort för att inte göra något dumt misstag och riskera att bli ifattåkt. Placeringen håller och jag rullar i mål som 12:a, knappa halvminuten för Sille, och långt ifrån att bli varvad. Förbättrade tekniken på droppen, och på de sista varven klarade jag mig helt utan framhjulslandningar. Det där gav mersmak - nu jäklar är jag på gång!

Fick till ett gäng fina hopp, här på Krogs drop :-D

Regnbågsbanan (nästan) besegrad

Efter att ha fått till så fin hoppteknik i Danmark var jag sugen på att ge mig ut på Regnbågsbanan igen. Helen var också sugen på att testa den för henne, nya och mer tekniska bansträckningen. Möttes upp på p-platsen, och precis när vi skulle ge oss ut cyklade Stefan Larsson och Stefan Methander förbi. Jag kände mig ganska säker på banan men föreslog ändå att vi skulle fråga om vi kunde hänga på killarna, vilket vi gjorde. Fick fin guidning och support vid hoppen, tack för det!! :-D

Det blev tre varv (med en del pauser vid tekniska svårigheter) och jag lyckades nu köra alla mindre dropp och hopp samt de stora dubbelhoppen. Massor av kudos till Helen som ger sig på svårigheter utan att ens ha sett dem på närmre håll!! Vi stod och velade en bra stund vid det högsta droppet uppe vid motorvägen och jag var bara en hårsmån från att ge mig på det. Det kändes inte alls så högt längre, och dessutom inte värre än några av de jag körde i Danmark. Nästa gång! ;-)

Midsommar-krasch

Midsommarhelgen hade vi planerat att spendera i Värnamo med familjen Nilsson och främsta anledningen till detta var att hinna träna ett gäng varv på SM-banan inför tävlingen knappa månaden efter. Det blev en del velande då regnmolnen hade planerat att krascha midsommarfesten, men vi fick packat husvagn och bil och var på plats i hembygdsparken Apladalen i Värnamo när det traditionella firandet drog igång där. Midsommardagen bjöd på riktigt fint väder, och även om det kändes kallt när vi skulle ge oss iväg fick vi ganska snabbt lätta på klädseln.

På väg ut på midsommarcykling med teamis Helen och teknik-Tobbe ;-)

Det var Helen, Tobbe och jag som rullade ut för mitt första försök på banan. Helen hade lyckats klämma in ett gäng varv dagen innan; plus att både Tobbe och Helen körde banan i fjol, med undantag från de nya delarna. Tanken var att ta det lugn och fokusera på de tekniska delarna. Tog oss igenom Ravinen, Klippan och Viktors dropp varefter jag av någon okänd anledning lyckades krascha rejält på ett lägre dropp ca 2 km in på varvet. Gissningsvis lossnade foten från pedalen i hoppet varpå jag fick pedalen rakt in i smalbenet när jag landade. Relativt djupt sår i smalbenet samt ordentligt omtöcknad. Vi rullade vidare, men jag vågade mig inte på några fler svårigheter. Rullade, tillsammans med Tobbe,  tillbaka till husvagnen efter ett varv medan Helen stannade kvar för att träna ett par varv till. Följande dag kände jag mig fortfarande väldigt mörbultad och fick hoppa över min sista möjlighet att träna på banan innan hemfärd. 

Jag som äntligen hade börjat våga och få känsla för det där med hopp. :-(

Veckorna som följde försökte jag träna på, men minsta lilla ojämnhet fortplantade sig upp i benet och då det både gjorde ont och oroade mig blev det lite fuskande. ;-)

Båstad Bike week MTB stafett 4/7

I år arrangerade Båstad Bike week en 2-timmars stafett där jag och Warren planerat att köra i mixklassen. Hade en konstig känsla i kroppen dagen före samt samma dag med hjärtklappning och yrsel/illamående varför jag funderade på att dra mig ur eventet alternativt köra så lite som möjligt. Vi planerade därför att jag skulle starta och köra så länge det kändes bra (men max en timme) varefter jag skulle lämna över stafettpinnen till Warren som skulle köra sista timmen. På vägen upp berättade dock Helen att det inte var tillåtet enligt reglerna; varje deltagare fick max köra 2 varv i rad, därefter var man tvungen att byta. Baserat på detta, och min olustkänsla, bestämde vi att Warren skulle köra dubbla medan jag skulle köra enkla varv vilket resulterade i 9 varv för Warren och 3 för mig. Jag vet inte om känslan i kroppen påverkade resultatet, för jag tyckte ändå jag kunde trycka på ganska så bra uppför, men kände mig superslirig och osäker på nerförskörningen. Vi lyckades i alla fall ro hem segern, och även om det främst var Warrens slit och förtjänst så kändes det ändå roligt. Supertrevligt event som vi definitivt kommer göra om!

(Mus)ettor i Båstad Bike weeks stafett på Vallåsen

 

X-cups vid Hovdala slott 8/7

Bara några dagar efter stafetten på Vallåsen var det dags för en ny X-cupdeltävling, denna gången utanför Hässleholm vid Hovdala slott. Var sådär taggad då jag inte trodde att det skulle finnas någon annan tjej på plats att fightas mot, så blev superglad när jag såg superstarka Anna Persson på startlinjen. Fick till en bra placering genom flaskhalsen efter starten, men sen dröjde det inte länge förrän den där jädrans mjölksyran dök upp igen. Supertråkigt!! Kändes som hela startfältet körde om mig, och när jag väl fick upp farten gick det inte att köra på pga långsamma åkare framför i spåret. Det blev väldigt ojämn körning då jag fick köra väldigt fort för att hinna om folk när det öppnade upp sig varpå jag sedan fick köra och hålla igen när jag inte kom om folk i spåret. Pressade mig dock till att inte sluta jaga den där turkosa tröjan som tillhörde Anna Persson och som fanns någonstans där framför. ;-) Gick i mål utan att lyckas, men tyckte ändå att jag (förutom min urusla mjölksyrastart) presterat bra på en så pass snabb och oteknisk bana.

Bra fartträning på årets X-cupbana vid Hovdala slott

Med två veckor kvar till SM inleddes formtoppningen som bestod av en del korta intensiva pass varvat med aktiv återhämtning.

SM-veckan

Då jag, trots mina mjölksyraben, anmält mig till sprinten som gick av stapeln på torsdagen valde vi att köra upp till Värnamo redan på tisdagen. Tanken var då att vi båda skulle ha gott om tid att träna på banorna. Jag tycker inte att jag brukar vara någon tidsoptimist, men den här gången hade jag helt missbedömt det. När vi kom fram till Värnamo vid 15-tiden var vår första prioritering, förutom att dumpa husvagnen på campingen, att åka och sätta upp teamtälten vid arenan. Detta krävde omlastning (då teamtälten låg i husvagnen och bilen var fylld med annat bröte) vilket tog sin lilla tid. Hade vi vetat att vi blivit tilldelade en numrerad plats hade man ju kunnat vänta med åka dit med tälten tills på onsdagen, men nu fick vi i alla fall dem ur världen. Tillbaka till husvagnen för att sätta upp förtältet och sedan fixa middag. Var tog tiden vägen? Klockan 20.45 rullar jag bort mot arenan, och då har jag hoppat rakt från matbordet till cykelkläder och cykeln. Kör tre varv på sprintbanan innan jag rullar tillbaka för att lösa av Warren så att han också ska hinna ut på sitt träningspass. Kändes skönt att få lite koll på vad jag skulle utsätta mig för på torsdagens tävling.

Gällande XCO-banan så hade jag ju en hel del svårigheter kvar att bemästra och ville därför ha sällskap med mig ut ifall något skulle hända.

Teamisar <3 Snart ska det tränas på banorna :-)

Hade i förväg bestämt med Sandra att vi skulle köra ihop. Även Tobbe, Jessica, Amanda och Lucas skulle komma upp under onsdagen, så vi blev ett gäng som till slut rullade ut strax efter kl.16. Körde Ravinen och Klippan, men när vi kom till Viktors dropp låste det sig för mig; trots att jag körde det sist. Kraschen från midsommar har satt sina spår. Står och tvekar en stund varefter Sandra hojtar att vi kan komma tillbaka till det sen, så jag rullar ner på B-spåret och fortsätter. När vi kommer till stället jag kraschade på sist rullar jag droppet istället för att hoppa det. Kraschen har satt sina spår. Jonas dropp bestämmer jag mig för att vänta med. Måste klara Viktors dropp först. Vidare till Vertikalen som jag väldigt gärna ville köra. Innan vi kom dit bestämde jag med Tobbe att jag skulle ligga på hans hjul och inte stanna och titta utan bara köra på. Jag låg på hans hjul tills vi kom fram till kanten, sen stannade jag. Fan!! Jag skulle ju inte stanna! Kikade lite, rullade bak, tog sats, och sen körde jag. Fan va gött! Körde några gånger till bara för att få känsla för det. Vidare bort till Quickstep och den sista svårigheten på banan, ett dropp med relativt fin landning. Tyckte det kändes väldigt högt och vågade inte köra det direkt, men hade bestämt mig för att göra det så bara att gå upp igen och ladda. Obehaglig framhjulslanding, precis som i början med Sandkassen i Danmark, men jag gjorde det. Måste bara komma ihåg att förflytta vikten längre bakåt.

Rullade sista kilometern, som var ganska odramatisk, för att sedan ge oss ut på sprintbanan inför XCE:n följande dag. Det blev ytterligare tre varv där vi testade lite olika spårval. Kände att den största utmaningen kommer bli att våga trycka på i de torra, lösa förhållandena. Även om det är ett vanligt förfarande att krascha på XCE:n så är det ju inget man vill.

Tiden sprang återigen ifrån oss, och medan Warren och Sandra gick på klubbledarmöte kl 18.30 åkte jag och Tobbe och handlade mat så att vi kunde grilla. Det blev en sen men trevlig middag med Tobbe, Sandra och hennes föräldrar samt Jessica och Fredrik.

XCE SM

Hade fått en inte alltför okristlig tid för mitt kvalheat kl. 10.21 så det var ingen superhetsig morgon. Vi hade bestämt att jag skulle rulla bort själv för att minimera stressen på morgonen. XCE:n funkar på samma sätt som sprinten i längdskidor. Man kör banan själv och får en tid, och baserat på den tiden blir man placerad i heat med 4 personer i respektive heat. Från heaten går sedan de två snabbaste åkarna vidare till nästa delfinal.

Kvalet i sig gick ok. Jag gjorde en miss som resulterade i att jag kom ut i sanden i första klättringen och missade även att ta ut svängen upp i skogen så fick bromsa lite för mycket där, men annars hade jag nog inte kunnat göra så mycket annorlunda. Vet med mig att jag brukar kunna trycka på lite till när jag har andra åkare att fajtas med så brydde mig inte så mycket om att jag bara kvalade som 9:a.

Efter heatet rullade jag tillbaka till campingen för att lösa av Warren som ville ut på sitt pass. Medan Albert sov fixade jag lunch så vi kunde äta när Warren kom tillbaka och sedan åka bort till arenan för att titta på alla finalerna. Enligt de preliminära tiderna skulle Amanda köra heat 14.15, Tobbe 15 och jag 16.30, men så blev det inte riktigt. 

19.30 körde jag min kvartsfinal, och då hade jag sedan en halvtimme skickat hem Warren med barnen så att de kunde äta och läggas. Sandra var i alla fall kvar och hejade och peppade mellan heaten. :-D I mitt heat hade jag fått Alina Johansson som kvalificerat sig med dagens snabbaste tid, så min plan var att försöka lägga mig på hennes hjul in på spåret (för jag var helt övertygad om att hon skulle vara snabbast dit) och därefter försöka sänka tempot något men ändå hålla andraplatsen. Men det gick inte riktigt som planerat. Linn Olstam, som hade kvalificerat sig precis framför mig, exploderade ut från startlinjen och lämnade mig och Alina, som faktiskt var ganska jämna, att fajtas om andraplatsen in i spåret. Jag tänkte nu att om jag istället gör allt för att hålla Alinas hjul, så får jag försöka kliva om samtidigt som hon gör det (för jag var helt övertygad om att hon skulle göra det). Märkte ganska snabbt att Olstam inte kunde hålla det blistrande tempot hon satt, så vi låg klistrade på varandras hjul ända fram till grusvägspartiet där Alina attackerade och gick om. Insåg då att detta parti faktiskt inte var tillräckligt långt för att även jag skulle hinna om. Låg i alla fall på hennes hjul när vi vek upp i skogen och gjorde hela tiden försök att kliva om men hon var duktig på att blockera min väg. Det dröjde ända tills vi gick in på upploppet, där jag valde ytterkurva och lyckades pressa mig förbi. Var orolig att hon skulle försöka trycka ut mig i kurvan, men allt gick vägen och jag var därmed vidare till semifinal. Sweet! :-)

Lång dag med mycket väntan men oj så roligt!

Halvtimmen senare var det dags för semifinal och jag hade igen fått Alina i mitt heat. ;-) Den här gången var jag lätt snabbast iväg när startskottet gick, och den ledningen lyckades jag hålla enda fram tills det var dags att gå in på spåret. Det visade sig att man hade längst väg in på spåret från den vänstra startfållan, som jag fått, så den ledning jag hade tappade jag då. Alina och Sofie Oskarsson klev in som etta och tvåa, och jag var given trea, men blev trängd och vågade inte slåss för placeringen, så fick då även Ida Danielsson framför mig. Kändes supertråkigt då jag vet att det är viktigt att placera sig rätt, och från en fjärde- till en andraplats är det faktiskt långt i denna typ av tävling. Ligger i alla fall på Idas hjul, medan hon har liten lucka till Sofie. Otur! Sofie kör inte droppet utan tar omvägen på vänstersidan. Hade man varit på hennes hjul inför droppet hade i alla fall första åkaren gått om henne där. Nu var luckan för stor och jag och Ida fortsatte som trea och fyra. När vi kommer ut på grusvägen ger jag mig på ett försök att köra om Ida, men hon ökar själv takten och blockerar möjligheten upp i skogen, så jag blir kvar på hennes hjul. Kör på men lyckas inte hitta tillfälle att köra om tillräckligt snabbt. Inser att luckan upp till andraplatsen och A-finalen inte går att stänga, så jag drar ner på takten. Finns det krafter att spara vill jag göra det. Rullar alltså in som fyra, vilket innebär en plats i B-finalen och en fajt och placeringarna 4-8. Kändes som det var så nära, men ändå så lång ifrån en plats i A-finalen. ;-)

När startskottet går i B-finalen är det återigen jag som är snabbast iväg, och med startfållan längst till vänster tar jag nu tredjeplatsen in på spåret. Håller placeringen och biter i på grusvägen för att inte bli omkörd där, men sen mesar jag in i svängen upp i skogen och vågar inte riktigt ta för mig när Selma Svarf tar ytterspår och genom detta "blockerar" min väg. Snyggt move! Jag biter mig fast på hennes hjul, men hon kör bra och jag lyckas inte avancera något mer. Slutar därmed som fyra i B-finalen och 8:a totalt. Supernöjd med att jag lyckades ta mig till semifinal, och att jag hade så pass bra tryck i benen! Det här ska jag definitivt köra igen! Och då ska jag minsann tuffa till mig lite. ;-)

Tillbaka till campingen strax efter 20.30 för att lägga Albert så att Warren kan mecka med sin hoj. Tar med Hilda bort till omklädningsrummen så att vi båda kan ta en välbehövlig dusch. Tillbaka till husvagnen för att natta Hilda och sedan äntligen få i mig lite kall, överbliven mat från en kastrull vid 22.30. Därefter rakt in i bingen medan Warren sätter sig i Tobbes bil för att åka hem till Lund och hämta reservdelar till hans tävlingshoj som valt att protestera dagen innan årets högst prioriterade tävling. :-(

Pit bitch day

Warren får ihop sin hoj för att i relativt god tid rulla bort mot tävlingsarenan och sin uppvärmning. Jag får hjälp av Tobbe (vilken klippa!!) att lasta in barn och dagens förnödenheter i bilen för att sedan rulla bort till tävlingsarenan vi också. Vi var ett stort gäng som stod och hejade så det var inga problem för mig att smita ner och langa och lämna barnen med övriga. Stort tack för detta!! Det var en spännande tävling, och jag trodde verkligen på Warren, så jag blev förvånad när jag inte såg honom tillsammans med Limpan från lagningszonen på fjärde varvet. Man kan undra ifall han kände sig vilse och följde anvisningarna i Hildas bok, dvs att krama ett träd. ;-) Skämt åsido. Krasch och kramp ledde till en bronspeng. Jag vet att det inte var det han laddat för men ett SM-brons är ändå ett SM-brons.

Limpan och Warren samt en jagande Bernström inför lagning på varv 3 av 5

Efter Warrens tävling tittade vi på både H40 och D30/40/50-tävlingarna, så jag kände inte att jag hade tid att träna något mer på banan. Ville prioritera tidig(are) middag och att få barnen i säng i tid så att jag själv kunde slappna av.

XCO SM

Tävlingen startade kl 13 så vi käkade en relativt sen frukost för att jag skulle undvika att bli innan tävlingen. Tog oss tid att riva förtältet så att vi skulle kunna komma iväg hemåt relativt snabbt efter min tävling. Rullade därefter bort till tävlingsområdet och fick till en ganska bra uppvärmning. Som vanligt var man tvungen att vara på plats för upprop minst 15 minuter innan start, och då Warren missade sin seedning och Amanda berättade att någon i hennes klass fått böter var vi inte sugna på att vara sena.

Upprop inför start

Fick till en ganska bra start. Det kändes inte som att tempot var så extremt högt på startloopen, för jag hade inte några som helst problem att hänga på. Väl in på spåret var tempot högt men jag kände mig helt stark. Ett halvt varv och jag visste att jag skulle komma in i lunket. Spårvalen hade definitivt kunnat sitta bättre, det var ju attans att jag inte hunnit träna mer på banan. Hade nästan glömt Ravinen, då det varit så mycket fokus på alla dropp, men det var inga konstigheter att köra, och trots att jag inte vågade ge mig på Viktors dropp på senaste träningen så var det nu bara att bita ihop och köra.

"Ravinen"

"Viktors dropp" med Sandra i hasorna ;-)

När vi kom till liftgatan klev Sandra om och jag fick trycka på för att hänga med henne. I nerförslöpan efter liftgatan kommer man till det där droppet där jag kraschade på midsommardagen, och där mesade jag ganska rejält varpå Sandra fick en liten lucka. Borta vid Jonas dropp utökade Sandra luckan då jag här körde B-spår. Fan vad grym hon är som kör detta dropp! <3 Såg henne då och då framför mig och kände ingen hets, utan körde på i mitt tempo. På den sista SRAM-ligatävlingen var jag inte jättelångt efter Alina (ca minuten långsammare per varv som var 22-23 minuter för oss) så var spänd på att se om jag lyckats närma mig henne ytterligare. Visste även att Sara inte var långt fram så var helt klart sugen på att fajtas om positioner. Tryckte på upp mot partiet som kallas Quick step och tycker mig se en rygg slinka runt ett hörn däruppe. Jakten är i full gång. Börjar spana efter droppet då jag inte vet riktigt var det är. Oron växer i mig. Vill inte tappa framhjulet så nu gäller det att ha vikten långt bak. Minns att jag kommer alldeles för långt bakom sadeln och enligt de som var på plats hade mitt framhjul vridit sig åt höger, så jag måste ha dragit i styret i samband med att jag kom för långt bakom sadeln. Att landa på ett framhjul som inte pekar rakt fram är ingen höjdare. Kraschar rejält på mitt vänstra knä men går även i med vänster axel och huvud. Nya POC-hjälmen gjorde ett fenomenalt jobb! Sprucken på flera ställen men huvudet mitt var helt sånär som på några skrapsår på hakan och till vänster om vänstra ögonbrynet. Då det fanns åkare bakom mig flyttade funktionärerna mig ur spår medan de fixerar min nacke. Knät gör så fruktansvärt ont att det kryper i hela kroppen på mig och jag vill resa mig upp men blir kvarhållen på marken. Fan! FAN! Förlåt! minns jag att jag säger till de som tar hand om mig. Skäms för att jag har kört så dåligt och arg för att jag inte kan köra klart tävlingen och antagligen inga andra tävlingar heller för resten av säsongen. Sjukvårdare kommer springandes och det dröjer inte länge förrän Warren och arrangören Keith också är på plats. Med tanke på att jag kraschat på sämsta möjliga ställe ringdes även brandkåren in för att hjälpa ambulanspersonalen med båren i den oländiga terrängen. Stort tack till alla funktionärer etc. som tog hand om mig på bästa tänkbara sätt!

Dramatiskt slut på min XCO-tävling. :-( Första två fotona lånade av Joakim Norgren

Väl på plats på akuten går allt väldigt snabbt. Kläder klipps för att man ska kunna köra röntgen på knä och axel och CT-undersökning på nacke och huvud. Nacke och huvudskador blir avskrivna och jag blir äntligen befriad från spineboarden. Läkaren har nu möjlighet att undersöka mitt knä lite närmre och misstänker att patella-senan kan ha gått av. Får frågan om jag vill bli opererad i Värnamo eller Lund tillsammans med informationen att jag antagligen får lämna sjukhuset följande dag. Opereras jag direkt finns det fortfarande möjlighet att resa till Visby som planerat, så jag väljer Värnamo. Läkaren försvinner ut, men återvänder ganska snabbt. Han har överlagt med annan läkare och då de inte kunnat undersöka knät med MR-kamera (inte i drift på helgerna) så vill de inte operera. Jag blir hänvisad till akuten i Lund. En hårdhänt, tjurig sjuksköterska som tyckte att jag borde spela biljard istället och som ansåg att SM-banan borde stängas för gott, tvättade av såret och satte på ett förband. Ut till bilen och bort till campingen där alla våra vänner väntade med våra barn. Fan vad grymma ni var! Jag vet inte hur vi någonsin ska kunna återgälda er. <3

Lite ompackning innan vi rullade mot Lund dit vi anlände vid 22-tiden. Warren släppte mig direkt på akuten för att sedan rulla hemåt för att bada och lägga barnen. Hade tur att det var lugnt på akuten för när klockan var halv ett på natten var jag hemma. Ny röntgen från flera vinklar (som inte var möjlig när jag var fastspänd på spineboarden) och läkaren tyckte inte det såg ut som eller kändes som att senan var av. En veckas vila med benen i högläge och därefter besök hos ortopedens idrottssektion i Malmö.

I Malmö gjorde man samma bedömning som i Lund, dvs det är bara muskler som gått sönder. Intensiv rehab och jag är på benen (cykeln?) igen om tre månader. Tackar Erik Mattelin för de övningar jag fått hjälp med i brist på tider hos lokala sjukgymnaster. Bara ett par dagar efter att jag kom igång med övningarna har den värsta smärtan börjat försvinna och jag behöver inte längre sätta kryckan i magen på Albert när han kommer stapplandes mot mitt onda ben. ;-) Nu väntar jag bara på att svullnaden ska gå ner så att jag kan få igång rörlighetsträningen på allvar.

Siktar in mig på kommande vinterträning och en comeback 2018 :-)