H12 i DK

Då har vi i år igen genomfört H12 med laget Jessica, Sandra, Amanda och Helen. Ifjol vann vi med nästan samma deltagare men då var inte Amanda med utan Tessan (Terecia). Vi visste inför detta år att det kommer att vara svårt att ta hem segern med detta starka startfält. Men man vet aldrig för under 12 timmars cykling kan mycket hända. Om vi lyckas komma på pallen detta år ska vi vara mycket glada.

Jessica tog startsträckan, Sandra andra, Amanda tredje och Helen sista sträckan. Vi höll den ordningen tills vi gjort 4 varv var. Vi hade en plan innan att Amanda skulle ta sig igenom 4 varv och inte behöva gå ut på ett 5:e varv. Det är starkt nog som 15-åring klara 4 varv i tempofart av och till under en hel dag. Nu var det ju extra synd att hon fick in en pinne i hjulet i en snabb nerförsbacke precis på sitt sista 4:de varv vilket medförde att hon slog i knät sitt sista varv så hon hade ändå inte möjlighet att köra ett 5:e. Krya på henne.

Vi hade dessutom räknat lite fel så när det närmade sig slutet så insåg vi att någon av oss Sandra, Helen eller Jessica måste ut på ett 6:e varv. Sandra beslöt då att ta två varv efter varandra sitt 5:e och 6:e och att Helen gick ut på sitt 5:e efter det som då fick bli slutsträckan. Under hela dagen låg vi på 3:e plast vilket vi även slutade som. Vi är grymt glada för denna pallplacering.

H12 är ett så roligt arrangemang. Många deltagare ca 2000 st som rör sig på tävlingsområdet och dess åskådare som säkert är flera hundra till. Många svenskar,  ca 100 st, som deltog vilket gör att det blir en trevlig stämning blad oss svenskar med hejarop, psykningar och dess gemenskap.

Tack Malin och Warren för att ni kom och hejade på oss de sista timmarna.

Nästa år H12 - självklart :)

Jessica startklar!!

Sandra ute på sträcka två

Amanda väntar in Sandra

Helen ute på sitt 3:de varv

Sandra "susar fram" på stigen

Målgång för laget då Helen körde sista sträckan

Jessica efter ett tufft varv

Warren och Malin kom och var supporter

Isabelle - En till supporter

 

 

Våga vägra DNF!

av Malin Tindberg

Igår var det inte roligt! Jag kraschade hårt på första varvet. Ja så in i bomben hårt att jag blev liggandes och skrek ofrivilligt. Det måste ha hörts ända bort till den tekniskt svåra uppförsbacken där alla stod och hejade, men ingen kom... Så när jag hörde att Dam B och Dam 40 närmade sig tvingade jag mig ur spår med stora svårigheter. Blev hängandes på hojen ett tag och upptäckte då att min Garmin saknades och att sadeln hade vridit sig. Lyckades lokalisera datorn en bit upp i den inte allt för tekniska nerförslöpan. Visst fanns där en del rötter och stubbar, men inget extremt. Jag minns inte vad som hände, hur jag landade eller var, men jag måste ha kört på nån stubbe i kombination med att jag inte hållit ordentligt i styret.

Mittemellan två drops på första A-linjen innan kraschen

Efter ett par minuter, och efter att ha rättat till sadeln, väljer jag att prova att kliva upp på cykeln igen, och det funkar faktiskt att ta sig framåt. Många tankar flyger genom mitt huvud. Jag har inte haft så många konkreta mål med min cykling mer än att jag vill försöka komma tillbaka till den form jag var i 2014, men att genomföra SRAM-liga och få till en någorlunda bra placering i totalen har blivit det mest konkreta målet hittills. Jag vill köra färdigt tävlingen och få mina poäng mot totalen. Det gör ont, men det går, och det borde inte vara någon risk att förvärra något. Jag rullar in för varvning och ber Warren kolla att cykeln är ok. Efter ett par mindre justeringar väljer jag att rulla vidare. Warren råder mig att köra på lätt växel och högre kadens.

Jag skämdes lite när folk hejade på mig längs banan, jag körde ju inte på och jag låg verkligen dödssist. Jag är i alla fall nöjd med att jag lyckades ta mig uppför den tekniskt svåra backen ett par gånger och att jag körde alla A-linjer, med undantag från sista varvet då jag valde bort en pga av att jag börjat göra misstag och inte var så sugen på att krascha igen. Rullar in på en niondeplats och det känns faktiskt bra att jag fullföljde loppet. Nu är bara frågan hur det står till med höften. Väl i mål kom jag knappt av cykeln och det gjorde superont att gå resten av dagen. Det känns förvånadsvärt mycket bättre idag, så förhoppningsvis är det bara blåmärken.