Igår var det inte roligt! Jag kraschade hårt på första varvet. Ja så in i bomben hårt att jag blev liggandes och skrek ofrivilligt. Det måste ha hörts ända bort till den tekniskt svåra uppförsbacken där alla stod och hejade, men ingen kom... Så när jag hörde att Dam B och Dam 40 närmade sig tvingade jag mig ur spår med stora svårigheter. Blev hängandes på hojen ett tag och upptäckte då att min Garmin saknades och att sadeln hade vridit sig. Lyckades lokalisera datorn en bit upp i den inte allt för tekniska nerförslöpan. Visst fanns där en del rötter och stubbar, men inget extremt. Jag minns inte vad som hände, hur jag landade eller var, men jag måste ha kört på nån stubbe i kombination med att jag inte hållit ordentligt i styret.
 |
| Mittemellan två drops på första A-linjen innan kraschen |
Efter ett par minuter, och efter att ha rättat till sadeln, väljer jag att prova att kliva upp på cykeln igen, och det funkar faktiskt att ta sig framåt. Många tankar flyger genom mitt huvud. Jag har inte haft så många konkreta mål med min cykling mer än att jag vill försöka komma tillbaka till den form jag var i 2014, men att genomföra SRAM-liga och få till en någorlunda bra placering i totalen har blivit det mest konkreta målet hittills. Jag vill köra färdigt tävlingen och få mina poäng mot totalen. Det gör ont, men det går, och det borde inte vara någon risk att förvärra något. Jag rullar in för varvning och ber Warren kolla att cykeln är ok. Efter ett par mindre justeringar väljer jag att rulla vidare. Warren råder mig att köra på lätt växel och högre kadens.
Jag skämdes lite när folk hejade på mig längs banan, jag körde ju inte på och jag låg verkligen dödssist. Jag är i alla fall nöjd med att jag lyckades ta mig uppför den tekniskt svåra backen ett par gånger och att jag körde alla A-linjer, med undantag från sista varvet då jag valde bort en pga av att jag börjat göra misstag och inte var så sugen på att krascha igen. Rullar in på en niondeplats och det känns faktiskt bra att jag fullföljde loppet. Nu är bara frågan hur det står till med höften. Väl i mål kom jag knappt av cykeln och det gjorde superont att gå resten av dagen. Det känns förvånadsvärt mycket bättre idag, så förhoppningsvis är det bara blåmärken.
No comments:
Post a Comment