Förlossningsskador eller cykling för tidigt efter förlossningen? Oavsett är det något vi pratar för lite om!

Jag har nog lyckats göra de flesta felen man kan göra vad gäller träning efter graviditeten; och därmed dragit på mig åkommor som man inte så gärna pratar om. Jag vill inte komma med några pekpinnar, för det är jag själv ganska allergisk mot, men jag kan i alla fall dela med mig av mina erfarenheter så kanske det hjälper någon att inte begå samma misstag.

Snapphaneturen 25/8 2013

Visst hade jag fått information om att ta det lugnt efter förlossningen; ingen träning innan återkontrollen var instruktionen, men jag hade inte koll på exakt varför. Att kroppen behövde återhämta sig och att muskulaturen skulle hitta tillbaka hade jag hört, men det örat jag lyssnade på hörde historier om andra mammor som minsann börjat träna bara efter någon vecka, så varför skulle inte jag också kunna vara kapabel till det? Jag som hållit mig relativt vältränad genom hela graviditeten och bibehållit mycket muskelmassa borde väl vara tillräckligt stark för att hålla styr på kroppen? Jag om någon borde väl kunna dra igång med cyklingen lite tidigare? Tävlingsmänniska som man är! Utan att läsa på något vidare var därför ambitionen att dra igång träningen så fort jag vågade sätta mig på en sadel, vilket innebar att drygt två veckor efter att jag fått Hilda körde jag Hotcup i Danmark. Och två veckor senare Snapphaneturen utanför Hässleholm. Efter Hotcupdeltävlingen kändes allt ok, men efter stökiga Snapphaneturen var nog inte allt som det skulle, och någon gång då började jag få problem, alternativt upptäckte att jag börjat få problem med att tömma blåsan.

Tiden fram till återkontrollen tog jag det lugnt och väl där fick jag typ tjata mig till en gynundersökning. Barnmorskan tyckte det såg ganska normalt ut och tyckte att jag skulle gå hem och köra på med knipövningar i vanlig ordning, men jag kände ju att allt inte stod rätt till. Gynundersökningen gav inte så mycket mer, visst hängde kanske framväggen ner en aning, men inget märkvärt. Inget som lite knipövningar inte skulle råda bot på. Men för säkerhets skull kanske jag skulle hålla mig till den mindre stötiga landsvägscykling någon månad, men annars fick jag inga begränsningar i mitt idrottsutövande utan det var bara att köra på. Men hallå!! Är det verkligen bara stötar man ska undvika? Hur påverkar watt-träning bålen/buken? Man utsätter alla inre delar för fruktansvärt högt tryck! Det kanske inte heller är ok på de, av gravidhormonet Relaxin, extra rörliga och töjbara delarna som bindväv, leder, ligament etc.

Det är alltid lätt att vara efterklok, men någonstans lyssnar man ju ändå på någon som är utbildad och kunnig i ämnet. Dock fick jag känslan av att jag drogs över en kam av patienter som önskade få en ursäkt att slippa träna och det var ju inte riktigt därför jag sökte. Inte alls faktiskt! Jag ville ju komma tillbaka så fort som möjligt.

Ett antal månader på landsvägshoj kombinerat med knipövningar och intensiv bålstyrka, men problemen med att tömma blåsan kvarstod. Lärde mig leva med det, men någon enstaka vecka efter att jag fått Albert kom dödsstöten då framväggen utsattes för trycket av en nysning. Jag vet inte vilka tryck som byggs upp, men jag bidrog säkert genom att försöka vara tyst och hålla tillbaka då jag satt och ammade. Det obehaget och den tyngdkänslan som uppstod var fruktansvärd och jag kunde inte stå upp några längre stunder. Och under dagarna som följde var det nästan omöjligt att tömma blåsan. Jag hade då en stage 3 enligt bilden nedan. Förhållandena förbättrades till en stage 2 (med återfall till stage 3 efter tunga träningspass), men jag beslutade mig för att redan då börja arbeta på att få till en operation.

Cystocele - en typ av framfall där urinblåsan faller ur bukhålan och buktar ner i slidan

Så från en skada till en annan; efter otaliga besök hos ett antal olika gynekologer, opererades jag då slutligen igår. Det som främst har hänt hos mig är att framväggen töjts ut, vilket medfört att urinblåsan inte längre haft något som hållt den på plats och därmed har den ramlat ner, en så kallad cystocele. I detta tillstånd hamnar de nedre delarna av urinblåsan längre ner än urinröret vilket innebär att man får kissa i uppförsbacke. ;-) Jag har även en livmodern som hänger långt ner, huruvida den ramlat ner eller byggts på (ja tydligen kan det hända) det vet jag inte, men då jag inte upplever några problem med detta valde vi att låta den vara i detta skede. 

En flaska dropp under en filt med värmekuddar kan väl ingen klaga på ;-)

Vid denna typ av operation blir man sövd; så kl 11 lades jag upp på bordet på dagkirurgen i Ängelholm, med slang i armen och EKG-medaljer på bröstet. Tydligen flöt operationen på utan komplikationen. Det är ju en ganska stor risk att man råkar skära även i urinblåsan (med tanke på att den ligger vägg i vägg) men det klarade sig. När man sedan har vaknat (och druckit och ätit) är fokus på att få igång blåsan. Var inte särskilt nödig, men gjorde ett försök, med ett gäng droppar som resultat. Blåsan scannades och då jag låg under gränsen för hur mycket vätska som får finnas i blåsan blev jag då hemskickad ganska så omgående. Detta visade sig vara lite förhastat för blåsan fortsatte sedan att fyllas på samtidigt som jag inte lyckades tömma. Smärtan tilltog och efter samtal med 1177 samt KK-akuten i Lund blev det till att åka in. Efter ett antal undersökningar sattes en kateter och jag blev hemskickad för att komma tillbaka på morgonen idag. Blev utskriven strax efter lunch efter ett lyckat toalettbesök. ;-) Fortfarande problem med att helt tömma blåsan men så länge man lyckas kissa anses det tillräckligt bra. Nu får man pinas ett antal dagar, men förhoppningsvis rättar allt till sig i samband med att svullnaden från operationssåret lägger sig.

Nu till det tuffa! Ingen belastning innan såret är helt läkt! Inga tunga lyft (definitivt inte barn i storleksordningen Hilda och Albert) och ingen cykling (inte ens på damcykeln). För mycket tryck neråt och såret dras upp och operationen är ogjord. Jag är livrädd för att nysa! Nu hoppas jag bara att såret läker på fint och att jag hinner bygga upp tillräcklig uthållighet inför vår cykelresan till Gran Canaria i mitten på februari. Och därefter räknar jag iskallt med en skadefri säsong!