Saturday 29 December 2018

Race report Dusk Till Dawn 12hr solo

Grävde fram en gammal race report från mitt första ordentliga försök på en 12 timmars solotävling för tio år sedan där jag lyckades somna på cykeln.

D2D 4th October 2009

by Malin Tindberg

Ever since I did my first 12 hr solo at the ‘Hit the North’ race in June 2008, I thought I should give it another go. Although I found it pretty boring doing lap after lap, I realised I could probably be quite competitive. As a beginner to the sport, I just came along for support, but having done only 2 races ever up to this point; one being an open Gorrick cross country race and one a 6 hr pair; I was obviously keen to do some more racing. So when I was informed on the day that there was room for another racer, even though it was a soloist, I didn’t hesitate at all.

With ‘Hit the North’, and the rest of the 2008 endurance races for that matter, ending up being proper mud fests, it’s become a big concern when entering these long distance races. This year it was looking pretty dry the days before the race, but when arriving to the Dusk Till Dawn race venue on the day, I wasn’t too sure it was going to stay this way. It was really windy, and the clouds looked threateningly dark. Going out on a practice lap a good 6 hours before the race started, I quickly realised that no rain in the world could make this course get muddy, so when it started to drizzle, I wasn’t too worried.

Thetford has always been a favorite race venue and although most people think there’s no place to rest and it’s generally know as a ‘back-killing’ venue, I’ve never found it too bad and the courses here normally suit me. So did this year’s course of Dusk Till Dawn. With the pre-ride out of the way, I focused on fueling up and getting mentally prepared for the challenge. I’ve got to know quite a lot of people during this year of racing and it was good to catch up with a few of them. The strategy for the race was to go out on a couple of quick laps to get a good lead in, as we knew I would probably be quicker than my competitors. With multiple 24 hr solo winner Sally Daw and solo endurance specialist Lorraine Staley in my category, I was worried their experience would be my downfall. 

With my new set of Ayup lights firmly attached to my bike and helmet, it was finally time to get lined up at the start line. I was desperately trying to find Sally in the crowd, as I thought I would be chasing her, but when I didn’t see her I decided to ride my own race. Having had Trevor from Ducati holding my bike near the front of the group, I was one of the first riders out off the venue when the quad took off. It’s hard pacing yourself with all these quick riders around you. I knew I wasn’t giving 100%, but I knew I was going pretty quick. Coming through the arena after my first lap, the plan was to come off the course and ride via the Ducati tent to get a bottle and indicate I was going through. This was almost impossible due to the amount of spectators gathered around the pit area. I got really stressed, as I felt I lost a lot of time asking to come through, and once I reached the tent, nobody was there. However, just seconds after, both Trevor and Keith was there handing me a bottle and helping me get people out of the way to get back out on the course. With that incident I decided I wouldn’t go via the Ducati tent the following lap. Putting in another quick ish lap and going out on my third without changing bottles, I started to feel a bit tired. This wasn’t good as I normally don’t get tired after just two-three laps. What I’ve noticed this last year doing mainly XC races, is that when I’ve finished racing, I’m not tired and feel I can continue doing a couple more laps, so feeling tired at this point was definitely not a good sign. I knew I had to stop in between laps three and four for battery changes so was quite looking forward to this even though I, at the same time, was worried losing time compared to my competitors. At this point I didn’t have a clue where they were and was afraid Anne Dickins from Cloud9 was leading, as she was in front of me on the start line. 

Solo Woman leader :-D

When coming in from my third lap, I was pleased to hear I was leading, and that I, after my first two laps, had 15 minutes on the rider in second. Being told to slow down was exactly what I wanted to hear. Putting in two pretty consistent laps, and chatting with Ant from Cloud9, the entire fifth lap, helped. Trevor had cooked pasta for me after finishing my fifth lap, which was, at this point, more than welcomed. After a good 10-minute food break, it was time to go back out before I got too cold.

During lap six I started to get seriously worried I would get caught. This fear was based on my lack of energy. It just didn’t feel like I had it in me this time. With a few 12/24 hr pair races this last year, I’ve started to recognise signs, and today was just not the day. With work being very busy at the moment, I haven’t been getting much sleep in this last week, which probably played an important role in my performance. From this point I started taking breaks after every lap, and after lap 8 I had another ‘long’ break. Having changed clothes and had some food I went out on what would be my slowest lap. At this point I was so sleepy I couldn’t keep my eyes open. Several times I woke up by hitting a three or coming off the bike in the bushes on the side of the course. I would not be lying if I say I had my eyes closed for more than 50% of that lap.
Reaching the climb out of the second bomb hole from the end, Lorraine had caught me and she was asking if it was me, saying that from the nicest possible way that she didn’t want to see me as I am always kicking her butt racing. I told her I just didn’t have it today and that she should go for it. She said she didn’t want to, she just wanted to finish her last couple of laps.
Coming out on the flat section I went into a higher gear as legs felt strong, and I heard L behind me saying ‘see you later’. I was now wide-awake and had started to realise what was happening. Reaching the pit area I told the crew L had caught me, but was calmed down by the fact that she’d stopped in the feeding area. That was all I needed to hear. I was off. The last 10 hrs had been too painful; I was not going to lose this race.

Although I was desperate for a wee at this point, I was more desperate to win the race. I knew that, even though L had told me she only wanted to finish her last laps, I knew she was going to go for it. Who wouldn’t? With the sun now coming out I felt stronger and stronger. Just above an hour and the crew were surprised to see me back already. ‘Gel and Ibuprofen’ I shouted. The Torq Guarana gel normally does the job and I really needed the painkillers as knees were extremely sore. Waiting for the Ibuprofen I heard Keith saying ‘we will do it!’ and I thought ‘yes, you’re damn right we will do it’!

7 am and just one more lap to go. I was hoping I’d made up some time during my last lap, but could not be sure so there was nothing else but to go out 100% for this last lap. One third through the lap I was told I had managed to get a 5 minute gap to L. At this point I knew I was going to do it. Almost flying round the course I started to worry about what I would do if I reached the finish line before 8 am. I would do another lap if I had to, but I didn’t exactly feel like it. Could I assume L was so far back she would not be able to go out again?

Constantly turning around during the last 2 – 3 miles, but with no sign of L, I finally reached the finish line at 8.02. Once again I’d finished a lap in much shorter time than the crew had expected, and had to make them aware I’d finished already. After this point I found myself on the ground, laughing and screaming with happiness. I was knackered but so pleased I’d done it. Several times during the race, I’d thought I was not going to make it, but here I was, first back of all the solo women. I’m not sure I’d enjoyed all of it, but I certainly enjoyed this moment. With this years XC Masters field having been so competitive, especially for a newbie like me, there can be no better way of finishing the season and/or joining the new team.

Made it to the top step with Lorraine Stanley 2nd and Anne Dickins (Usher) 3rd

Thanks to the Thetford people for another well organised event, to the Timelaps guys for always smiling and cheering me on, and to all the random people for cheering me on in the middle of the night. However, my biggest thanks goes to my new sponsor ‘AKO Ducati Womens Cycling Team UK’ for feeding and looking after me and for never losing faith in me. I have never been as spoiled before and I hope I made you feel you’ve done the right thing having me in your team.

Friday 14 September 2018

Huskvarna MTB Tour


av Malin Tindberg

Den första upplagan av Huskvarna MTB Tour gick av stapeln i helgen och detta arrangemang ville vi verkligen inte missa. Vi har vid flera tillfällen deltagit i IKHPs tävling ”Huskvarna Mountain” och gillar verkligen banorna de bjuder på. Vi blev inte besvikna denna gången heller. Tyvärr var det bara sex damer på startlinjen i elitklassen och det får vi försöka ändra på till kommande år.

Touren inleddes på fredagskvällen med XCT, ett tempolopp som de gjort som en bergsetapp upp för Strutsabacken (som de kallar den). Vid tempo kör man individuell start, i detta fall med 30 sekunders mellanrum, och den som på kortast tid tar sig i mål vinner. Disciplinen kräver sin disciplin kan man säga. Man har ingen att jaga på samma vis som vid en masstart utan måste hitta sitt eget tempo. Eller försöka komma ikapp personen som startade innan. I det här fallet bestod i stort sett hela etappen av klättring, vilket för egen del gjorde det ännu svårare att hitta ett tempo. Fredagens etapp var den etapp jag fruktade mest. Vi hann precis ut på träning av sträckningen innan tävlingarna drog igång och jag blev positivt överraskad. Trodde vi skulle köra rakt upp på gräset typ, med det var slingrande stig in och ut i skogen och med varierande lutning. Osäker på formen efter en vecka med magsjuka och en i övrigt trasslig säsong visste jag inte hur hårt jag kunde gå ut för att orka hela vägen upp. Planen blev därför att inleda kontrollerat för att sedan ha kraft att attackera det brantare partiet mot slutet av klättringen. Insåg ganska snart att det inte var en jättebra plan, för även om jag var ”fräsch” mot slutet så tappade jag alldeles för mycket tid mot övriga motståndare i början. Tog mig i mål på en femteplats med ett enormt sug att kriga mig till en bättre placering på lördagens XCO-etapp. 
Redo för start
Strax efter ett gick startskottet på lördagen. Träning på banan låg precis innan i tid, vilket jag gillar, men jag hade gärna tränat ett par varv till för att känna mig mer säker på några av de tekniska partierna. Nu var det några av A-linjerna som jag under mitt träningsvarv inte samlat mod till att prova.

Startbenen hade jag i vanlig ordning med mig, men att hålla den farten en längre sträcka orkar jag inte med befintlig form. Efter startloopen gick jag därför ut som femma i spåret. In i första snäva kurvan och där kom jag ifatt Ingrid som råkat lägga sig ner i svängen. Låg på hennes hjul ett tag, närmare bestämt fram till den första längre klättringen, sen såg jag typ inte röken av henne längre. 

Toppen av den första långa klättringen med Sofia jagandes bakom
Det första varvet var tufft med Sofia nästintill klistrad på mitt bakhjul. Tror det var när vi gick in i den längre klättringen på andra varvet som jag började få lucka. Samtidigt började jag stänga igen luckan till Elin, och mot slutet av andra varvet var jag ikapp. Låg bakom ett tag, men bestämde mig sedan för att attackera i den långdragna backen. Tryckte på lite extra i några minuter för att garanterat få en lucka som var tillräckligt stor för att ge mig ett mentalt övertag, och det funkade. Körde lite i ingenmansland, men på fjärde varvet såg jag Jessica på ett ställe där banan gick ihop och insåg att hon inte var så långt framför som jag fått för mig. Detta bekräftades även av några åhörare som hejade på mig i Strutsabacken, men vid det här laget var det bara ett halvt varv kvar. Med facit i hand så körde Jessica fortare än jag, så även om jag fick känslan att jag knappat in, så var det inte så. Höll fjärdeplatsen in i mål och var supernöjd med det. 
Kul att rejsa på värstinghoj!
Hade dagen till ära fått låna Sandras Top Fuel 9.9 för vi tänkte att det skulle vara ultimat med heldämpat på den banan, men utifrån detta hade det också varit till min fördel att ha tränat ett par varv till. Körde i alla fall ytterligare två av A-linjerna som jag inte hade kört under träningen så det var bara stenkistan och stocken som jag inte vågade mig på. Stocken har jag kört tidigare år, men var helt enkelt inte där mentalt i år. Stenkistan började jag mig på att köra på träningsvarvet, men det kändes så ovant med heldämpad hoj, så när Åsa berättade att B-linjen med största sannolikhet var lika snabb var valet enkelt. Även om jag inte gillar att vara en fegis.

På söndagen var det dags för XCC, ett kriterium på en kortare varvbana som arrangören beskrev med ”snabba fina stigar och elljusspår med ett antal kortare stigningar”. I detta läste jag in grusvägsrally, vilket till min lycka och förvåning visade sig vara helt fel. Med knappa 1,5 minuter till Elin som är grymt stark i starten var jag långt ifrån säker på att jag skulle kunna försvara fjärdeplatsen. Starten gick återigen vid ett, medan träningen var någon timme tidigare. Baserat på mina förväntningar hade jag återigen plockat fram min hardtail, något som ev. inte var rätt val då det på träningen visade sig vara en del rotiga partier där man ev. hade kunnat trycka på bättre med en heldämpad hoj. Funderade lite på att byta, men bestämde mig ändå för att köra på min Procaliber. Jag hade ju inte testat banan med Top Fuel:en. Värmde upp i vanlig ordning och rullade sedan bort till starten. Precis som jag anat drog Elin iväg i en hiskelig fart, och jag gjorde mitt allt för att hon inte skulle få för stor lucka. Att behålla fjärdeplatsen var mitt mål för dagen. Luckan upp varierade, och stundvis såg jag inte henne framför mig, men i mitten på andra varvet började jag stänga luckan på ett rotigt parti och var därefter på hennes hjul. Jag låg bakom ett tag men bestämde mig sedan för att gå förbi. Fick en liten lucka men var osäker på om hon bara ville ”vila sig” lite innan ny attack, men hon kom aldrig, och när jag gick ut på mitt fjärde varv mötte jag henne ledandes på cykeln. Hon hade brutit och berättade efteråt att hon inte hade något kvar att ge. Luften gick ur mig lite, men i slutet på femte varvet var Sofia från Hallby helt plötsligt bara några meter bakom så då fick jag lite nytändning och lyckades gasa ifrån henne in i mål. Hon var inget hot i totalen, men jag ville ju inte tappa placering på dagens etapp. Slutade med andra ord fyra vilket jag är nöjd med. 
 
Prispallen för D Elit; 1:a Åsa Erlandsson, 2:a Ingrid Kjellström, 3:a Jessica Blomqvist, 4:a Malin Tindberg, 5:a Sofia Ekdahl

Prispallshäng
Extremt roligt tävlingsformat med olika bansträckningar och discipliner. IKHP kan verkligen arrangera tävlingar. Är nu extremt taggad att påbörja vinterträningen. Mot en starkare, friskare kropp!

Friday 27 April 2018

Första tävlingen efter kraschen och operationen

I helgen gick årets första deltävling i Västgötacupen av stapeln och som vanligt stod Varbergs MTB som värd. För fyra år sen skrällde jag med vinst i Maxiklassen och fick därmed äran att köra i ledartröja i ett antal deltävlingar. Jag var inte riktigt där i år kan man ju milt säga. :-)

Med en höst präglad av rehabträning och med två månaders stillasittande efter min operation i december var jag väl införstådd med att jag inte skulle prestera som jag önskade, men tävling är ju den bästa träningen, så jag tänkte att det inte fanns någon anledning att inte tävla. Förutom att det är förnedrande att köra dåligt såklart; men jag bjuder på det.

Varbergs MTB 2 dagars 2014
Warren föräldrar var på besök över helgen så vi lyxade till det med lite barnledigt. Körde upp på morgonen för att vara på plats i god tid till träningen på banan klockan 12. Banan erbjöd många tekniska utmaningar, men då jag knappt suttit på min mtb sedan SM hade jag bestämt mig redan i förväg att inte anta några utmaningar. Körde några av A-spåren, men långt ifrån alla. Efter träningen hade vi två timmar till start, vilket faktiskt var ganska skönt. Vi hade med en filt och varsin pastasallad och fick en lugn (barnfri) stund i solskenet.

Värmde upp med teamis Sandra varpå vi begav oss till upprop strax efter 15. Det var 8 stycken anmälda i Dam Elit, men bara 7 till start. Av någon konstig anledning blev jag uppropad först vilket såklart var till min fördel för då fick jag bäst position inför första kurvan efter starten. Startsnabb som jag är var det heller inga problem att ta ledningen in i första backen. Jag har många gånger funderat på att ta det lite lugnare ut från start när jag vet att jag inte har förutsättningar att hålla ledningen, men det är ju lite roligt, så det får motståndarna ta.

Roligt att vara på banan igen

Märkte ganska snabbt att jag körde för mesigt för att kunna hänga på mina vanliga konkurrenter, men pulsen var det då inget fel på. Hamnade lite i ett ingemansland men tyckte ändå att jag fortsatte att trycka på. Möjligtvis att jag saktade ner lite på sista varvet, för jag hade något lägre puls då i jämförelse. Måste verkligen tacka för alla hejarrop längs banan; det gör att man orkar pressa sig lite extra.

Rullade i mål på en femteplats, vilket kändes helt ok, men tidsgapet upp till framförvarande åkare var inte ok. Jag hade inga förväntningar på att prestera, men det kändes lite deprimerande att vara så långt efter de man tidigare kört relativt jämt med. Har tänkt att jag kanske hittar någon typ av form i slutet av säsongen, men efter detta känner jag mig inte lika säker längre. Som tur var körde Sandra till sig en seger och då kunde jag i alla fall känna mig nöjd med hennes och i sin tur teamets prestation.

Sandra och Singletrack Sisters Race Team powered by Musette överst på pallen <3
Nu har vi en välfylld och spännande helg framför oss med teknikdag för tjejer ute i Skrylle på lördag och premiär för X-cup i Klåveröd på söndag. Hoppas vi ses!


Wednesday 17 January 2018

Rykande färskt nummer av Allt om MTB! Och vi är med! :-D



Det vankas reportage från teknikdagen vi arrangerade i november med finfina foton, presentation av teamet samt en kortare intervju.

Ända sedan starten har teamets ambitioner varit höga och idéerna många, men med en förstasäsong präglad av sjukdomar, skador och rehab för huvudparten av teamets medlemmar, kombinerat med att vår huvudsakliga samarbetspartner Cykelcity gick i konkurs har planerna fått läggas på is. Men så en fredagkväll i september bjöd vi hem vår nya samarbetspartner Musette. Planerna återupptogs och överst på listan stod teknikdag för tjejer.

Läs hela reportaget i det senaste numret av Allt om MTB - nu ute i butik!